16 juni 2012

Femme: yta, ytlighet och femininitet - politisk materialism V

Genom aktivism, filosoferande, tankar, attityder, smink, frisyrer och kläder arbetar femme kreativt med ytan. Femme lyfter fram ytligheten. I denna fristående text om politisk materialism tar jag upp femmerörelsens bidrag till motstånd, eller kanske snarare till motståndskraft och ytspänning.

Femme är del av queer och feminism. Ulrika Dahl visar i sin artikel, Ytspänningar, att femme kreativt skapar och omskapar feminitet. Hon visar hur femme därmed också queerar klass, nation, vetenskap, filosofi och politik.

Queer som ord användes tidigare för att peka ut och kategorisera vissa som underliga och onormala. Idag betecknar queer aktivt omskapande, görande, queer blir mer ett verb. Queer underliggör och onormaliserar. Queer bryter upp kategorier. Femme queerar feminitet genom yta, genom hud, hår, smycken, målning och det synbara.

Femme får därmed motståndskraft. Från elektricitet och friktion förstås motstånd som hinder. Politiskt fastnar ett sådant motstånd i det negativa. Men biologi och systemteori visar hur saker kan få en mer positiv motståndskraft. Det är motståndskraft i skapandet och levandet. Ett sådant motstånd, en sådan motståndskraft, kan därmed tränga undan och ersätta andra system och verksamheter.

Femmes skapande av feminitet, eller snarare femininitet, bygger upp en motståndskraft som tränger undan idealiserandet av det djupa, inre, inre äkta, äkta jaget, autentiska och naturliga.

När aktivism återskapar 'medelklass' och 'nation'

Bland radikala aktivister ställs ibland djup före ytlighet, äkthet före det artificiella och skönmålade. I femme-rörelser kritiseras detta för att vara ytterligare en teknik som medelklassen använder för att distansera sig från underordnade klasser.

En politisk radikalitet som upphöjer det djupa, äkta, autentiska och intima blir ett medel i underordnandet av underordnade.

Dessutom blir idealiseringen av äkthet en fortsättning på nationalismens och kolonialismens visioner och ideal. Det får släktskap med hur tidiga upptäcktsresande och missionärer idealiserade det primitiva och det naturliga. ”Civilisationen” sågs som artificiell och konstlad. Det primitiva och det kvinnliga sågs som närmare naturen.

”Det ’autentiska’ naturliga (kvinno)ideal som ofta hyllas i dessa feministiska falanger är alltså inte oskyldigt eller universellt, det har en nationalistisk historia, och är ett ideal som … konstrueras i kontrast mot en artificiell, banal och glamorös femininitet … en femininitet utan klass och med mycket yta.”[1]

Ulrika Dahl visar här hur femme därmed blir motstånd mot klass och klassuppdelning. Dessutom blir femme ett praktiskt motstånd mot koloniala makttekniker och föreställningar vilka gärna återskapas i motståndsgrupper och i andra radikala rörelser.

Femme bryter paranoid radikalism

Att dela upp människor i ett yttre och ett inre, ytlighet och djup skapar en paranoid syn på människor. Gömt i ett inre, eller under ytan, skulle det finnas ett mer äkta jag. Ett jag som vi inte har tillgång till. Två paranoida föreställningar skiljer sig åt från varandra: Den ena menar att bara personen själv har tillgång till det inre. Den andra menar att inte heller personen själv har tillgång till sitt verkliga jag. Mycket av oss skulle vara gömt i det undermedvetna.

Ulrika Dahl lanserar begreppet femmebodiment. Här bryter hon med en paranoid syn på människor. Det finns inget äkta eller verkligt självt undangömt innanför eller därunder ytan.
Dualismen yttre och inre producerar en splittrad människa. Därmed skapas ett artificiellt jag och ett inre, dolt, autentiskt jag.

”Med begreppet femmebodiment vill jag här visa att ytan dock inte kan reduceras till den dekorerade, smyckade, sminkade, ständigt rörliga konturen av kroppen som vi ser. Ytan är också kroppens största sinnesorgan, vilket öppnar för alternativa förståelser av både ytor och ytlighet.”[2]

Femme queerar femininitet. Feminin blir kreativitet. Politiskt blir detta något annat än att skapa en god, radikal feminitet skild från en konservativ feminitet. Det blir också något annat än att kritiskt ta avstånd från det feminina som skapat genom könsmakt eller av den heterosexuella matrisen.

Genom att göra ytan och det feminina till kreativitet bryter femme med en identitetspolitik som betonar gemensam erfarenhet eller en gemensam plattform. Dahl använder begreppet figurationer för att visa på brytningen med identiteter utan att producera ny identitet.

”Femmefigurationen jag här tecknar ger inte uttryck för vare sig en gemensam erfarenhet, delade förståelser av femininitet eller en gemensam feministisk historia eller plattform. Det finns exempelvis en intern kritik av den imperialistiska nostalgi som präglar estetiken i Sydneys vit-dominerade femmerörelse. En del vänder sig mot att symbolen för Femme-gillet är en vit handske formad som en knytnäve. En vit handske associeras då med en vit överklass som önskar skydda sin huds yta från att färgas av den starka solen.”[3]

Femme blir queer i betydelsen skillnad som producerar skillnad, istället för skillnad som producerar (annan) likhet och identitet.

Femme är inte negation eller protest

Femme idealiseras ibland för att vara frivillig femininitet. Men Dahl argumenterar för att femme snarare upplöser ytspänningen mellan en medveten radikal feminitet och en normativ påtvingad feminitet. Denna negation skulle annars upprätthålla den ordning som den försöker underminera.

”Med denna ansats riskerar jag att gå emot delar av de rörelser jag själv ingår i eftersom det numera blivit en identitetspolitisk norm att insistera på att femme skiljer sig från ’normativ’ feminitet eftersom den är ’vald’ snarare än påtvingad, eller ’överdriven’ snarare än vanlig, vilket i sin tur är ett sätt att insistera på att det finns ett ’djup’ under den till synes ytliga ytan. … Det är värt att fundera på om en sådan dikotomisering upprätthåller precis den ordning den önskar underminera.”[4]

Femme gör därmed motstånd mot en radikalitet som skiljer på de radikala och de som inte är tillräckligt radikala.

”Vad jag kallar femmebodiment är ett femme-inint somatekniskt förkroppsligande, där huden inte kan reduceras till en yta vilken enkelt kan läsas och kritiseras utifrån hur den smyckas och sminkas eller vars uttryck enkelt säger oss något om vem som är queer eller inte, eller vem som hör hemma eller inte.”[5]

Jag läser Ulrika Dahl som att queer i femme därmed lyckas undvika att bli samlingskategori för hbt, homo-bi-trans. Hbt eller hbtq eller hbttq som kategori på en viss typ av personer blir en maktmetod för normaliseringen av hbt. Queer skulle i så fall fastna i mångfaldsfällan, de är olika oss och det ska vi respektera. Queer underliggör och onormaliserar även hbt. Femmes queer blir därmed mångfaldigande snarare än mångfald.

Bortom yttre och inre, yta och djup

Femme undergräver en uppdelning av oss i ett yttre och ett inre. Dahl skriver att ”om vi ska utmana cartesianska dualismer mellan kropp och sinne måste vi också ifrågasätta dikotomin mellan yta och djup, mellan insida och utsida, och mellan jaget och den andra.”[6]

Här hamnar femme i resonans med intressanta diskussioner kring yta av Michel Foucault, Gilles Deleuze, Kathy Ferguson, Jacques Ranciére och på senare tid av flat-ontology-filosofin.

Michel Foucault föreslår att vi begriper allt som utspritt på en yta. På denna yta kan det givetvis finnas förtätningar och gigantiska avstånd. Men väldig yta får helt annan dynamik än en värld där saker, personer och samhällen döljer sig innanför sitt eget skal, där ytan skulle representera eller inte representera ett verkligt inre.

Ifall Foucault talar om en gigantisk yta så tänker sig Gilles Deleuze och Felix Guattari istället ytor i plural. Ytor i form av platåer. Olika företeelser existerar på olika platåer. De kan därmed leva skilda liv, men de är inte instängda i något inre, inte gömda från varandra innanför sin egen yta.

Dessa uppgörelser med ett yttre och ett inre gör precis som femme motstånd mot container-föreställningar: att personer, organisationer och motståndsgrupper, och även länder och samhällen, skulle vara containrar (contain-innehålla). Container-föreställningar tänker på personer, kulturer och samhällen som lådor eller sfärer som innehåller saker och ting.

Femme bygger kreativt motstånd. Ett motstånd som sprider sig över ytor.

Per Herngren
2012-06-16, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, http://perherngren.blogspot.se/2008/01/befria-sig-frn-container-vrldsbilden.html, 2008.
Per Herngren, Yta utan djup, http://ickevald.net/perherngren/ytautandjup.htm, 2007.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.



[1] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19.
[2] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 9.
[3] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19-20.
[4] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.
[5] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 22.
[6] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

05 juni 2012

Skicka ej pressmeddelande till nyhetsredaktioner

Civil olydnad och andra former av motstånd blir ganska lätt nyhet i nyhetsmedia. Förvandlingen till nyhet motverkar dock politisk förändring. Den politiska förändringen skulle därmed kunna förstärkas genom att undvika att göra den till nyhet, genom att undvika att skicka pressmeddelanden till nyhetsredaktioner. Och genom att undvika att kontakta nyhetsmedia.


Denna text skrevs under reflektionen kring valet av att skicka mejl och pressmeddelande om en civil olydnads-aktion bara till rörelsetidningar, bloggar, mejllistor och olika forum på internet.

Nyheter är inte en representation av vad som händer. Nyheter är en intervention. Genom olika tekniker förvandlar nyheter något till nyhet. Detta ska inte förstås som maktkonspiration. Det finns inget bakom som styr nyheterna. Bakomliggande nyhets-konspirationer är snarare undantag än regel.

Nyheter är istället självreproducerande system. Nyheter representerar därför inte någon dold makt eller något bakomliggande maktsystem. Nyheter producerar däremot själv makt.
Nyhet blir både medel och mål. Nyhets-handlingar skapar nyhets-handlingar. Läsandet av nyheter, pratet om nyheter, är del av nyhets-interventionen. Även läsandet av nyheter omvandlandet något till nyhet. Läsande är alltså en intervention.

Konkreta tekniker används för att omproducera något till en nyhet. Dessa tekniker är inbakade i nyheten, de är en del av nyheten. Det finns därmed inga dolda makttekniker bakom nyheterna.

Nyhetstekniker kan innovativt slipas och imiteras av andra nyhetsjournalister och nyhetsredaktioner. Nyheter smittar av sig genom att återanvändas i långa imitationskedjor.

Nyheter skapar genom ständig reproduktion pulser, resonans och gravitationskraft. Nyheter producerar därmed egna planetsystem med fantastisk dragningskraft. Sådan dragningskraft skapar ibland svarta hål som slukar politiska verksamheter. Svarta hål osynliggör politisk förändring.

Hur nyheter slukar politisk förändring

Nyheter motverkar reproduktionen av politisk förändring genom bland annat följande framställningstekniker:

Gårdagens nyhet: Genom att framställa en politisk förändring som nyhet förvandlas den snabbt och effektivt till gårdagens nyhet. Till en icke-nyhet. En motståndsaktion återges därmed som tillfällighet.

Aktuell och inaktuell, inne och ute: Genom att framställa en politisk fråga som aktuell görs den till medel för att framställa andra politiska frågor som inaktuella. En motståndsgrupp som görs till nyhet blir därmed delaktig i att osynliggöra andra politiska förändringar.

Spektakel: Genom att förvandla politisk förändring till något spektakulärt framställs den som undantag snarare än pulserande repetition.

Sudda ut politiska subjekt: Motståndsaktörer och andra politiska subjekt suddas via nyhetsinslag ut och ersätts med föreställningar om central makt, eller föreställningar om centrala makthavare och politiker.

Subjekten för politisk förändring pekas i nyheter ut som regeringar, parlament, styrelser och företagsledning.

En individualistisk variant av denna teknik pekar istället ut enskilda som besitter poster inom dessa organ som politiska aktörer, exempelvis ministrar, chefer och presidenter.

Deltagare i motstånd eller folkrörelser framställs inte som politiker. Politiker pekas istället ut som en speciell yrkesgrupp som sitter i en riksdag eller regering för en statlig organisation. Andra som pekas ut som politiker är semiprofessionella i kommun och liknande lokalstater.

Återinsätta makthavare: De politiska aktörer som genomför politisk förändring under olika aktioner reduceras till medel för att påverka den verkliga aktören, det egentliga subjektet: regeringen. Aktivism skildras genom nyheter därmed som icke-politisk-förändring. Aktivism blir istället medel för att utnämna makthavare till makthavare.

Motstånd omvandlas genom nyheter därmed till medel för att återinsätta regeringar som regerande, motståndet utnämner alltså regeringen som just regering.

Motståndet avsätter därmed sig själv som regerande.

Mystifiera makt. Genom att med hjälp av opposition och motstånd framställa makt som något som kan innehas förtingligas makt. Makt föreställs som egenskap hos vissa eller som något man skulle kunna låsa in någonstans. Därmed osynliggörs makt. Makt är handlingar, handlingar av lydnad. På så sätt kan nyheter också osynliggöra att makt omedelbart upphör i samma ögonblick som lydnaden och samarbetet upphör. Makt är inget som kan låsas in. Makt-havare finns inte.

Narcissism: Politisk förändring ersätts med narcissism. Den förändring som genomförs genom ickevåldsmotstånd tonas ned och ersätts med speglingens attraktionskraft. Bilden i nyhetsmedia framställs som viktigare än själva aktionen. Speglingen görs attraktivare än de faktiska politiska förändringar som sker i motståndsorganisationer och under aktioner. 

Nyheten är nyheten: Civil olydnad framställs som instrument för att bli nyhet, som medel för att få uppmärksamhet. Civil olydnad framställs även som medel för att uppmärksamma en viss fråga. Civil olydnad reduceras därmed till medel för att komma in i nyhetsmedia.

Nyhetsmedia som självgenererande: Civil olydnad och motstånd raffineras till rent bränsle för nyhetsmedias reproduktion av sig själv. Nyheter (re)producerar nyheter. Civil olydnad och andra former av engagemang omvandlas därmed till bränsle för nyhetsmedias drivande motor.

Civil olydnad blir fetischism. Nyheter omvandlas till stimulans och underhållning. Man läser om aktioner och får kraft. Denna kraft gör att man orkar med stress och lönearbete. Genom nyheter överförs därmed kraft från civil olydnad till lönearbete, ibland till profit, ibland till institutionell maktkoncentration.

Förändring skjuts på framtiden: Politisk förändring skjuts via nyhetsberättelsen bort till en avlägsen framtid. Detta sker genom en mekanisk och linjär skildring av politik. Motstånd och civil olydnad framställs som politisk påverkan, påverkanskraft. 

Gandhis ickevåld innebar att mål och medel var samma sak. En politisk förändring skapar politisk förändring. Ickevåld leder till ickevåld. 

En mekanisk framställning av politik separerar istället mål och medel. Ickevåld och civil olydnad reduceras till medel snarare än mål. Det politiska målet kan därmed skjutas bort till en fjärran framtid.

Mellanhand och förmedlare: Nyhetsmedia framställer sig själv som rimligt neutral förmedlare av opinion, opposition och protest. Denna förmedling förutsätts påverka makthavare. Nyheter skulle upplysa makthavarna, man tänker sig att upplysning föregår beslut och handlande. Nyhetsmedia framställs som en nödvändig mellanhand för politisk förändring. Därmed frestas politiska grupper att ställa sig i kö för att få komma med i denna förmedling.

Avslöjande och paranoia: Motstånd framställs som att den avslöjar makten. Motståndet drar bort den slöja som döljer makten. Motståndet skulle avslöja en bakomliggande dold makt. Motståndet görs därmed till medel för att producera en paranoid syn på makt. Makt som något bakom. Dolt bakom. Det skulle alltså finnas en slöja som döljer makt och som behöver dras undan för att vi ska upptäcka vad makten sysslar med.

Denna paranoida föreställning om makt hamnar i resonans med vissa varianter av grävande journalistik och vetenskaplig maktkritik. Maktkritik i denna traditionen av-slöjar makt och makthavare. Makten som blir till makt mitt ibland oss genom olika handlingar döljs därmed. Utpekandet av det dolda döljer det uppenbara.

Protest blir nihilism: Genom att omvandla civil olydnad till negation, till ett Nej förvandlas ickevåldet till protest. När civil olydnad och ickevåld framställs som protest istället för konstruktivt byggande förvandlas den till nihilism: Viljan att inte vilja skapa värde. Ickevåld omvandlas till en ovilja till att vara med och bygga samhällen. Ickevåldet får inte bygga omsorg, solidaritet och samhällen. Ickevåldet får bara negera Staten, Kapitalet eller det Globala.

Civil olydnad hindras genom den negativa protesten därmed från att bli blivande samhälle. Bli blivande motståndssamhälle. Bli sårbart och solidariskt ickevåldssamhälle.

Nyheter producerar ickekommunikation. Jean Baudrillard visar hur massmedia producerar ickekommunikation, den förvandlar folk till mottagare snarare än till medaktörer[1]. Baudrillards kritik är dock generell mot massmedia och hamnar lite utanför min analys av nyhet som intervention.

Media är inte svartvit
Nyhetsgenren är en egen genre. Den bygger på annorlunda berättartekniker än reportage, innovativa intervjuer, tester och berättelser. Man kan därmed inte säga att ett nyhetsmedia består bara av nyheter. I samma media kan det publiceras mycket annat vilket får helt andra mer kreativa funktioner än nyheter.

Det kan givetvis även smyga in nyhets-skapande här och var i reportage, i tester och i personporträtt. Nyheter kan intervenera och neutralisera i den övriga berättelsen som finns i samma reportage och i samma artikel. Ett inslag eller ett reportage behöver inte vara enhetligt. Motstridiga funktioner kan motverka varandra.

Det kan därför även smyga in berättelser i rena nyheter. Nyhetsartiklar är inte alltid rena nyheter.

Nyheter och politisk förändring som konkurrerande solsystem

Civil olydnad och ickevåld utförs i traditionen från Gandhi som en faktisk politisk förändring. Målet blir medlet. Genom möten, berättelser, samtal, bloggar, twitter, reportage, intervjuer blir det ibland lättare att härma och imitera den politiska förändringen. Och genom att läsa om andras berättelser från motstånd, om deras misstag, om deras experimenterande, blir det därmed möjligt att innovativt finslipa motståndet. Politisk förändring skapar växelverkningar.

Förändring och imitation genererar varandra. Att imitera är alltid en sorts förändring. Detta återskapande av motstånd kan sprida sig som smittor och imitationskedjor. Motstånd bygger på så sätt samhällen, kollektiv och gemenskaper.

Politisk förändring upprepning

Politisk förändring är repetition. Politisk förändring sprids genom att återigen återskapa den politiska förändringen. Precis som i Gandhis ickevåld är mål och medel ett. Politisk förändring är det som skapar politisk förändring.

En sådan förståelse av politik drar sig bort från en mekanisk föreställning av politik som påverkan. Den drar sig undan från en föreställning om att politiska utspel skulle påverka de egentliga politiska aktörerna: makthavarna. Och att dessa mäktiga makthavare sedan skulle ha makten att styra oss, att ställa saker tillrätta.

Men att visa hur politisk förändring blir självproducerande visar snarare på politisk dragkrafter än politisk påverkan.

Själva reproducerandet producerar repeterande pulser. Pulser ger resonans. Resonans förstärker den politiska kraften och skapar gravitationskraft. Organisationer, institutioner, samhällen och grupper kan känna en sorts gravitationskraft till varandra. De kan känna av ett sug att själva genomföra de politiska förändringar som pågår runt omkring. Det är dock inte alls säkert att organisationer, saker och människor dras med.

Spinoza påpekar att dragkraften i affekt är beroende av en förmåga att låta sig affekteras. Att en affektkraft byggs upp innebär inte alls att saker och ting, eller att vi, därmed automatiskt dras med.[2]

Nyheter fungerar på samma sätt som politisk förändring. Nyheter producerar nyheter. Mål och medel blir ett. Ett ständigt pulserande. Gravitationskraften hos nyheter konkurrerar därmed med gravitationskraften hos andra verksamheter. Ett sätt att bryta makten hos nyheter är att undvika nyheter, undvika att bli nyhet.

Per Herngren
2012-06-05, version 0.1.1

Referens

Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Course Vincennes, 1978 01 24.
Jean Baudrillard "The Masses: The Implosion of the Social in the Media," trans. Marie Maclean, New Literary History, vol. 16, no. 3 (Spring 1985)
Per Herngren, Bygga eller ställa krav – Deleuze, 2009.
 
Fotnoter

[1] Jean Baudrillard "The Masses: The Implosion of the Social in the Media," trans. Marie Maclean, New Literary History, vol. 16, no. 3 (Spring 1985), pp. 577-89.
[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24.

Gadgeten innehöll ett fel