30 april 2012

Ting och djur bygger också samhällen: Tarde – politisk materialism II

I denna andra fristående artikel om politisk materialism tar jag upp Gabriel Tardes märkliga artonhundratals-sociologi om hur djur, växter och ting agerar socialt och politiskt. Och hur de faktiskt även bygger samhällen. Han visar också att samhällsförändring sker vertikalt genom smittor och imitationskedjor snarare än från opinioner eller från regeringar.

På artonhundratalet visade den klassiske sociologen Gabriel Tarde hur saker, växter och djur socialiserar och ibland bygger samhällen. Myrstackar, familjer, grupper, organisationer blir samhällen[1].
Grupper och samhällen blir dessutom levande. De blir liv och de agerar. Detta kallar Tarde social vitalism[2], eller socialt liv.
Det finns inget samhälle som är byggt helt och hållet av en enda art. Samhällen byggs alltid av olika sorters liv, och av ting och materia. Detta blir extra tydligt på torg med duvor, springbrunnar, gatstenar, ogräs, blommor, insekter, gatulampor, caféer. Djur och ting agerar med oss, mot oss och med varandra.

Politik är smitta och imitationer

Tarde visar hur samhällsförändring är smittor och imitationer. Olika metoder för organisation och beslut kan smitta av sig i samhällen och mellan samhällen. Dessa sociomateriella och politiska smittor stoppas inte av några gränser. De smittar mellan fiender. Och mellan samhällen som inte tycks ha kontakt med varandra.
För Tarde hör innovationer och imitationer tätt ihop. Politik är innovation och imitation. Innovationer smittar av sig. De sätter igång imitationskedjor. Vi härmar och därmed förändras samhällen.
Samhällen bygger inte på kontrakt eller överenskommelse, enligt Gabriel Tarde. Samhällen skapas genom förslag[3]. Om jag förstår Tarde rätt blir saker, handlingar och tillvägagångssätt också förslag. Ett ting, en flock, en plats kan kopieras. Mutationer kopieras och sprids. En genväg skapad av rådjur kan börja användas av människor.
Ett ting, en organisation, en metod, ett samarbete förstås som något i sig och samtidigt som förslag. Något som kan kopieras eller avfärdas. Politisk förändring blir därmed att starta eller haka på innovativa imitationskedjor.

Per Herngren
2012-04-30, version 0.1


Fotnoter

[1] Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890, s 112.
[2] Gabriel Tarde, ”Sociology 1898”, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969, s 79.
[3] Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890, s 325.

23 april 2012

Halvera skoltiden

Min skoltid från fyran till och med gymnasiet var till ganska stor del slöseri med tid och resurser. Och när jag håller konflikthanteringskurser för lärare vittnar deltagarna om att det finns olika begränsningar som gör det är svårt att genomföra exempelvis Freire, ickevåldspedagogik, befrielsepedagogik och genuspedagogik. Skolan är fast i överföringspedagogik. Eleverna görs alltför mycket till åhörare och arkiv. Kunskap individualiseras och ses inte som träning och färdigheter utan som vetande.

Ifall vi nu till slut får konstatera att det tar för mycket kraft att revolutionera skolan så varför inte minska den?

En idé, som man skulle kunna reflektera vidare kring, är om skoltiden minskas till två dagar i veckan. Detta skulle kunna ske från trean till och med gymnasiet. Skolan skulle därmed kunna halvera klasserna så vissa får gå måndag-tisdag, medan andra går onsdag-torsdag. Eleverna och lärarna skulle få kapacitet att lära sig mycket mer än som när de idag alltför mycket behöver mobilisera sin energi för att skydda sig från information overload, stress, mobbning, övergrepp, härskartekniker, hierarkier och stora grupper.

Bildning

Men de avgörande bildningsprocesserna för eleverna skulle ske de andra dagarna. Resurser som blir över när man halverar skoltiden skulle gå till studieförbund, folkhögskolor och föreningar som organiserar träning i demokrati, organisationsmetoder, argumentationsteknik, dialogtekniker, författarkurser, ickevåld, konflikthantering, samarbetstekniker, ingripande vid härskartekniker och våld, organisera kooperativ och ideella föreningar, hantverk, dans, låtskrivande, hip hop, queer-design, forskningsmetod, källkritik, webbdesign, hackande, open source programmering, etcetera, etcetera.

Detta skulle kunna ske i olika former som träning, klubbar, tävlingslag. En elev är med i tre-fyra klubbar eller träningslag under kanske fem års tid. Sedan känner hen att det skulle vara spännande att pröva något annat ett par år.

Istället för att elever tvingas träna avgörande kunskap efter skoltid och efter att de gått ur skolan skulle unga medborgare få färdigheter redan i tjugoårsåldern som de idag inte hinner få förrän i trettioårsåldern. De samhällen och stadsdelar som inför detta skulle kunna bli kreativa centran. Det som byggs upp i dessa intensiva, lokala kunskapsområden skulle kunna smitta av sig via besök, studentutbyte, wiki, bloggar till lokala samhällen runt om i världen. Och kanske landa i stadsdelar i Colombia där det faktiskt redan har utvecklats spännande undervisning utifrån ickevåldsliga och feministiska mötestekniker samt Freire. Sedan smittas det tillbaka med nya tekniker och övningar.

Tja, någon som har funderingar?

Per Herngren
2014-04-23, version 0.1

För er som under skoltiden missade detta så finns här helgkurser i samarbetstekniker, demokratitekniker, ickevåld, konflikthantering, feministiska mötestekniker och i att ingripa vid härskartekniker.

19 april 2012

Saker är också samarbetspartners: Latour - politisk materialism I

Bruno Latour är kanske den idag som är mest känd för att hävda att materia, instrument och saker är aktörer[1], och därmed även politiska aktörer.
Alla saker,organisationer och personer som skapar en förändring är aktörer, enligt Latour: “any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an actor, … an actant. … Does it make a difference in the course of some other agent’s action or not?”[2]
Inget eller ingen skapar en förändring helt själv. Men ifall något är med och förändrar så är det en aktör. Aktörer är alltid samarbetspartners eller medaktörer. Samtidigt bidrar de med något eget.
Latour bryter här med relationism. Relationerna bestämmer inte över saker och ting. Världen består inte bara av flöden eller relationer. Relationer är visserligen förutsättning för att aktörer ska kunna bli aktörer. Aktörerna tillför dock alltid något utöver relationen, annars vore de inte aktörer.
   Jag kan inte hamra själv. Och en hammare kan inte hamra själv. Men tillsammans kan vi hamra, hammaren och jag. Det kräver dock ett någorlunda bra grepp, följsamhet snarare än kontroll och en bra puls.

Politiska aktörer är inte determinerade

Aktörskap kan inte förklaras. I så fall skulle förklaringens förklaring bli aktören. Latour avvisar sociologi som försöker orsaksförklara aktörer. Det finns inga relationer, totaliteter, dynamiker eller bakomliggande orsaker som determinerar en aktör som aktör. När det är möjligt att deterministiskt orsaksförklara något så är det alltså ingen aktör.
Det innebär att personer och saker till viss del är aktörer, till viss del objekt för andras agerande, till viss del kausalt orsakade. Dessa saker kan samverka, men de ska inte blandas ihop.
Ifall en politisk organisation kan förklaras genom något annat, genom maktrelationer eller ekonomiska förhållanden, i så fall är organisationen inte en aktör. I en del av organisationens verksamhet är alltså organisationen aktör, medan i andra delar är organisationen inte aktör.
Så ifall en forskare förklarar en feministisk grupps kamp med något bakomliggande, exempelvis motsättningar i patriarkatet, så avsätter forskaren gruppen som aktör: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[3]

Jämlika aktörer

Aktörer ska, enligt Latour, förstås som jämlika. Detta kallar han platt ontologi. Det innebär att exempelvis regeringar, krig, civil olydnadsgrupper, motståndsgrupper, ekologiska åkrar, hammare, jordbävningar förstås som jämlika aktörer.
Det innebär inte att allt är jämlikt. Tvärtom, Latours platta ontologi blir ett sätt att upptäcka ojämlikhet.
Genom att flera aktörer skapar relationer och mobiliserar varandra kan dessa tillsammans bli starkare. Jag läser därmed Latour så att ojämlikhet alltid behöver förklaras. Styrka måste förklaras med allianser, samarbete, lydnad och bundsförvanter. Det går alltså inte att förutsätta att en regering är starkare än en ickevåldsgrupp. Det går inte att förutsätta att ett multinationellt företag är starkare än en aktionsgrupp. Det går inte heller att förutsätt att företaget är starkare än en hammare, än en mobiltelefon, än ett datorprogram.
En tjuv, en kofot och en kolsvart natt kan samarbeta och bryta sig in i företaget, stjäla tillgångar vilket skakar om företaget, eller till och med får företaget på fall. Och små, små saker som mögel skulle kunna göra något liknande med företaget.

Ting är politiska aktörer och auktoriteter

Saker och ting är politiska aktörer. Ett datorprogram, eller en flod kan skapa politisk förändring. Saker kan till och med ta beslut och ge oss order: “things might authorize, allow, afford, encourage, permit, suggest, influence, block, render possible, forbid, and so on.”[4]
Att saker ger order är inte så konstigt när det gäller hissar, lås och portar. Och att man samarbetar med en cykel eller ett verktyg är kanske inte heller så märkligt. Vi accepterar att datorer tar självständiga beslut.
Latour tar detta på så stort allvar att uppdelningar mellan natur och civilisation, teknik och kultur, ekonomi och politik försvinner. Saker och ting samarbetar eller vägrar samarbeta med oss på märkliga sätt. Nya samarbeten skapas hela tiden. Andra bryts.

Makro är mikro

Latour krossar föreställningen om väldiga system och små aktörer. Det finns inte väldiga makro-system och små mikroaktörer. Det finns ingen makronivå däruppe och inte heller någon mikronivå härnere: ”makro-aktörer är mikro-aktörer sittande högst upp på en mängd (otäta) svarta lådor. De är varken större eller mer sammansatta än mikro-aktörer; tvärtom är de av samma storlek och … faktiskt mer okomplicerade än mikro-aktörer.”[5]
Demokratier, institutioner, förvaltningar, politiskt motstånd är jämlika. Befrielserörelser och demokratier är dessutom jämlika med diktaturer och förtryckare. Arméer är jämlika med ickevåldsgrupper.
De behöver alla mobilisera andra aktörer. För att bli starka än andra, för att dominera över andra, behöver de samarbeta med andra aktörer.
Många av dessa aktörer är saker och ting. ”Varje gång en byråkrat rör sig genom sitt tjänsterum, håller en telefon, undertecknar ett papper, nitar ihop en rapport, klickar med musen, mobiliserar hon hundratals andra handlingar utspridda i tid och rum.”[6]

Allianser, lydnad, samarbete och motstånd

Latours förståelse av sociologins uppgift blir också ett sätt att begripa politik: ”Ett alternativt sätt att definiera sociologi är att göra det till studiet av förbindelser”, ”hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar blir åtlydda medan andra inte blir det.”[7]
Demokratier, kapitalismer, diktaturer och revolutioner blir svärmar av relationer snarare än väldiga system. ”Skala uppnås inte genom att man byter ”nivåer” utan genom att man mångfaldigar förbindelser. Vad vi menar med ”makro” är helt enkelt en ”mikro”-interaktion som är förenad, genom förmedling av många delar av vetenskap och artefakter, med ett flertal andra miljöer. Alla organisationer är ”platta”.”[8]

Makt är lydnad

Precis som Mahatma Gandhi visar Bruno Latour att föreställningen om makthavare är vidskepelse. I Gandhis ickevåld existerar inga makthavare. Latour begriper makt på liknande sätt som Gandhi. Det går inte att ha makt. Det går inte att stoppa in eller låsa in makt någonstans.
”Makt är ingenting man kan äga och samla på hög. Antingen har man det i praktiken och då är det inte man själv som har det — utan andra — eller också har man det bara i teorin och då har man det inte heller.”[9]
För Gandhi, och hans inspirationskälla Henry David Thoreau, är makt lydnadshandlingar. Makt är synonymt med lydnad. Bruno Latour har samma föreställning: ”Makt är tvärtom vad som måste förklaras genom deras handlingar som lyder”[10]. ”’Makt’ är alltid den illusion folk får när någon lyder dem”.[11]
Vi får genom Gandhi och Latour en maktteori där makt förstås som lydnad, hörsamhet och samarbete. Motstånd mot makt blir därmed olydnad, ohörsamhet och ickesamarbete. Latour skulle lägga till förbindelse eller ickeförbindelse.
Det jag ännu inte hittat hos Gandhi men som Latour tillför är att ting kan vägra samarbeta. En grind kan strejka lika mycket som portvakten kan strejka. Kroppar kan bli ohörsamma. Utbrändhet, trötthet och stressjukdomar blir därmed motstånd lika mycket som när organisationer och institutioner vägrar samarbeta.

Produktiv olydnad

Både Gandhi och Latour lyfter fram aktörer (politiska och andra) som produktiva. Enbart olydnad skapar inte politisk förändring. Olydnad bryter bara maktens styrka. För Latour är styrka och makt enbart de förbindelser som finns, bryts vissa förbindelser förloras den styrkan omedelbart.
Vill man ha politisk förändring behöver man skapa politisk förändring genom förbindelser och samarbete.
Olydnad för att bli politisk förändring måste samtidigt vara ett samarbete, ett byggande tillsammans. Gandhi kallar detta för det konstruktiva programmet. Motstånd för Gandhi är att direkt göra det som är målet för kampen. Mål och medel blir därmed samma sak i Gandhis ickevåld.

Per Herngren
2012-04-19, version 0.1


Bilaga: Dualism demokrati och materia

Liberala och deliberativa demokratier skapar gärna dualism mellan det materiella och demokrati. Detta leder antingen till idealistiska föreställningar om demokrati, eller till paranoida föreställningar om hur materiella förhållanden gömmer sig bakom demokratin, kontrollerar den.
I liberala demokratier leder åsikter och opinion till beslut, och beslut till handlande. När handlingen är demokratisk representerar den människors åsikter: opinionen. Opinionen representeras vanligtvis via språkliga eller statistiska uttryck. Här produceras en rad dualismer mellan språk och materia, politisk kamp och handling, opinion och beslut, representation och genomförande.
Deliberativa demokratier bryter med åsikter genom att överväga olika argument. Övervägande av alla relevanta argument ska leda till beslut om handling.
Dessa övervägande samtal (deliberationer) förstås som talhandlingar eller texthandlingar. Deliberativa demokratier gör därmed en poäng av att bryta dualismen språk och handling, demokratiska samtal och handling. Ett samtal är lika mycket handling som genomförandet av ett demokratiskt beslut. Eller som maskinell industriproduktion.
    Både liberala och deliberativa demokratier producerar dock dualismen demokrati och materia. Materian reduceras till objekt för demokrati. Materian agerar inte i demokratin. Materian är möjligtvis ett hinder, ett problem eller en katastrof. Men materian agerar vare sig demokratiskt eller odemokratiskt.


[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.
[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 71.
[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.
[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 72.
[5] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 20.
[6] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 279.
[7] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 55-56.
[8] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 280.
[9] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 41.
[10] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 42.
[11] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 45.

11 april 2012

Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII

Queerfeministen Karen Barad visar hur materia materialiserar på märkliga sätt. Materia håller sig inte till det naturliga eller normala. Materians vara, dess ontologi, är enligt Karen Barad, queer.
   Människor står inte vid sidan av tingen. Materia är inte passivt, medan vi skulle vara subjekt, aktörer. Människor, djur och växter agerar tillsammans på besynnerliga sätt. Jag använder hennes metod för att pröva om politikens vara, dess ontologi, är queer. Detta är en kort inledning kring Barads queerfeminism och materialiserande politik, förhoppningsvis kommer ytterligare ett par texter. Detta är också en fortsättning på mina artiklar om demokrati.
Politik är inte förutsägbart. Då vore det inte politik. Politik bestämmer sig för att ändra det bestämda. Politik bryter med det normala, politik är onormalt, annars skulle det normala kunna ersätta politiken. Politik ändrar om det naturliga. Men politik drar sig inte undan tingen. Politik deltar i besynnerliga samarbeten mellan ting, växter, djur och människor.
Politik är udda, konstigt, besynnerligt, märkligt, egendomligt: annars skulle politik kunna ersättas med det självklara. Politik är lite skumt: annars hade det kunnat ersättas med vetenskap. Politik är lite tokigt, annars hade det kunnat ersättas med logik. Politik gör gärna bort sig, annars hade det räckt med förvaltning. Politikens ontologi är queer.
Per Herngren
2012-04-11, version 0.1


Bilaga – Karen Barad bortom reduceringar

Karen Barad reducerar inte. Politik kan inte förklaras med sexualitet. Sexualitet kan inte förklaras med politik. Det finns inte heller någon bakomliggande materia som styr oss. Hon bryter med mekanisk och linjär materialism. Hon bryter också med dualismer som materia och ande, materia och språk, bas och överbyggnad. Politik är lika materiellt som en sten. Och en sten är också en aktör.
Hur ska man då förstå hennes queer-materialism? Är inte det en reducering? Hon menar snarare att olika saker är sammanflätade. Politik kan vara sammanflätad med kroppslighet och kön utan att det ena förklaras med det andra. Sammanflätningarna skapar oförutsägbarhet: de kan inte förklaras deterministiskt. Jag skulle dock vilja tillägga att sammanflätningar kan skapa resonans med varandra. De kan fungera som varandras förstärkare.

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

05 april 2012

Demonstration+Motdemonstration=En sak

I objektorienterad filosofi är en relation lika mycket en sak eller ett objekt som en sten. Ett danspar blir ett nytt objekt. Och detta objekt kan inte reduceras till de individuella dansarna eller deras avsikter. Objektet (dansparet) skapar sig ett eget 'liv', som gör sig oberoende av de delar som är med och dansar tillsammans. Men oberoendet är dock beroende av att delarna deltar. Skulle delarna försvinna eller göra något annat så upphör objektet att existera, dansen är över.

Samma sak gäller delarna (de enskilda dansarna). De är också egna individuella objekt frigjorda från sina delar. Men ifall alla mag- och tarmbakterier hos en av dansarna dör så dör också dansaren. Dansaren som dansare kan dock inte förklaras med bakteriernas agerande i tarmarna. Möjligtvis vid magsjuka. Fast då blir magsjukan ett eget objekt, hmm.

Graham Harman lyfter fram hur relationer blir ett eget objekt, en egen sak: "every relation must form an object"(1)."Any relation forms a kind of new reality"(2). Och dessutom är varje sten och varje sak också uppbyggda av relationer, händelser och andra objekt. Dualismen relation och ting försvinner därmed i objektorienterad filosofi.

En demonstration och en motdemonstration blir i så fall ett enhetligt objekt eller sak. Denna sak lever sitt eget liv. Saken kan inte reduceras till de individer eller grupper som deltar. Deras enskilda sak är något annat än den gemensamma saken. 'Saken' kan alltså inte heller reduceras till avsikter eller åsikter. Mot/demonstrationen frigör sig både från deltagarna och från deltagarnas avsikter. Den blir ett eget objekt. Samtidigt är denna saks oberoende beroende av att grupper, poliser, individer, plakat och slagord agerar ihop. Ifall de slutar agera tillsammans så upphör saken (mot/demonstrationen) att existera.

Per Herngren
2012-04-05, version 0.11


Fotnot
1) Graham Harman, "Physical nature and the paradox of qualities",  Towards Speculative Realism, zero books, 2010, article first published 2006, p 133.
2) Graham Harman, "The revival of metaphysics in continental philosophy",  Towards Speculative Realism, zero books, 2010, article first published 2002, p 119.