27 mars 2012

Civil olydnad i deliberativ demokrati – demokrati VII

Förenklat kan man säga att deliberativ demokrati bygger demokrati med hjälp av minoriteter medan liberal demokrati bygger demokrati med hjälp av majoriteten (dominans). Här finns en introducerande artikel om deliberativ respektive liberal demokrati.

Deliberativ demokrati överväger en mångfald av argument genom att lyssna på minoriteters argument. Inget argument får tystas genom makt eller dominans. Deliberativ demokrati behöver därmed innehålla metoder som minoriteter kan använda för att stoppa oacceptabla majoritetsbeslut.
Två sådana medel är veto och civil olydnad.
Civil olydnad får i liberal demokrati funktionen att demonstrera åsikt och vilja. Genom civil olydnad görs åsikten till politisk påverkan. Civil olydnad blir därmed i den liberala demokratin ett påtryckningsmedel.
I deliberativ demokrati får istället civil olydnad två helt andra funktioner: 1) Experiment med lösningar. 2) Veto mot verksamheter som inte är acceptabla, rättvisa eller demokratiska.

Demokrati som komplexitet av experimenterande

Gandhi föreslog att vi skulle experimentera med att leva det liv och de samhällen vi ville ha. Detta kallade han för ”experiment med sanningen” eller ”det konstruktiva programmet”.
Även civil olydnad såg Gandhi som experiment med lösningar snarare än som negativ protest. Civil olydnad kunde innebära att man gick in i en diktatorisk institution och experimenterade med bättre lösningar, bättre ur både praktisk och demokratisk synvinkel.
Demokrati som experiment blir delvis en kritik mot ett förandligande av demokratin, tron att man genom enbart samtal kan komma fram till acceptabla lösningar. Demokrati måste ständigt materialiseras och testas igen och igen. Testandet blir en avgörande metod för demokrati.
Demokrati som experiment är också en kritik mot övertron på generella lösningar. Demokrati som byggs via experimenterande snarare än generella lösningar kräver mångfaldigande av demokratier. Centralisering av beslut skulle ta död på experimenterandet.
Experimenterandet med många olika praktiska och materiella lösningar blir en förutsättning för att kunna överväga vad som fungerar och inte fungerar, vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt.
Deliberativ experimentell demokrati lyfter fram de avvikande experimenten. Vissa experiment kan stoppas direkt för det är uppenbart att de är oacceptabla, de skadar, dödar eller förslavar. Dessa experiment vore oetiska. Men inom vissa ramar krävs experimenterande demokrati mångfaldigande av materialiseringar och experiment. Varje experiment, varje misstag, varje ny lösning behöver övervägas.

Demokrati som materialiserande smitta

Experimentell demokrati bygger på att mängder med olika system och lösningar mångfaldigar sig. Demokratin sprider sig via imiterandet mer som en smitta än genom centrala beslut och institutioner.
Imiterandet av ett annat experiment innebär samtidigt ett nytt experimenterande. Demokrati förnyas genom imitation. Bara imitation kan förnya demokrati.
Demokratier smittar av sig horisontellt åt olika håll istället för att kontrolleras via centrala beslut. Bra demokratier ska smitta av sig. Om inte, så behövs finslipning.
Demokrati blir därmed mångfaldigande av minoriteters olika försök att lösa problem. Experimentell demokrati mångfaldigar därmed minoriteterna.

Veto som rationalitet

I många deliberativa demokratier används veto som formellt verktyg för att tvinga fram bästa beslut. Vetot ska tvinga fram övervägande av det bästa beslutet. Vetot är en demokratisk metod att värja sig mot beslut som vunnit i en maktkamp genom dominans, som i liberala demokratier.
Veto i deliberativ demokrati är inte ett nej i betydelsen opposition eller protest, utan ett sätt att tvinga fram en fortsättning av övervägandet, alltså av det deliberativa samtalet. Vetot sätter därmed igång eller intensifierar demokratier. Ifall vetot bara bromsar används det inte deliberativt.
Vetot ska därmed öppna upp för oförutsägbarhet. Ifall vetot istället bara används taktiskt behöver andra lägga veto mot veto. Veto mot veto innebär formellt en konflikt.
I deliberativa demokratiska processer uppstår konflikten formellt först när det finns veto mot veto. Innan dess finns inte en formell konflikt. Ett enda veto är alltså formellt inte en konflikt, det är snarare accepterat av andra som ett rimligt veto.

Veto mot det oacceptabla

I deliberativ demokrati är veto kopplat till acceptabel eller inte acceptabelt. Acceptabel förstås i deliberativ demokrati inte som åsikt utan som ett argument:
”Detta beslut är oacceptabelt eftersom det gör vissa hemlösa.”
”Detta beslut är inte acceptabelt eftersom det skadar människor.”
Vetot ska därmed göra demokrati till rationalitet snarare än kompromiss och maktkamp. Ifall en liten svag minoritet har ett mer acceptabelt och rationellt förslag än majoriteten ska det rationella förslaget leda till beslut.

Civil olydnad som veto

Inom deliberativ demokrati blir civil olydnad en form av veto. Civil olydnad blir ett formellt demokratiskt verktyg. Olydnaden blir därmed en institutionaliserad del av demokrati.
Civil olydnad är ett sätt att lägga in ett veto mot ett beslut eller en verksamhet. Detta ska göras så att nya demokratiska överväganden sätts igång. Den som använder civil olydnad ska därmed inte använda det för politisk påverkan utan för att tvinga igång demokrati, sätta fart på övervägandet av bästa möjliga beslut.

Civil olydnad inkluderar snarare än exkluderar

Civil olydnad är möten mellan människor, förtryck, våld, maskiner, företag, industrier, ekosystem, växter och djur. I deliberativ demokrati blir civil olydnad därmed också ett sätt att lyssna på, och överväga, andras argument. Civil olydnad blir också ett sätt att låta djur, växter, saker och ting vara med i övervägandet. De får vikt.
Greenpeace använder civil olydnad i samarbete med valar och sälar. Djurrättsaktivister ger instängda hönor och försöksdjur nya hem. Både djuren och ’hemmet’ blir därmed demokratiska aktörer samtidigt som de djurrättsaktivister som låses in gör burarna till aktörer.

Civil olydnad gör mötet med motpart till aktör

Civil olydnad kan förstås som oförutsägbara möten mellan motståndare. Själva mötet blir en demokratisk aktör, en aktör som inte ska kontrolleras av parterna. Mötet gör något med aktivisterna såväl som med motståndarna.
Motpartens argument är viktiga i civil olydnad. Ifall dessa ignoreras används civil olydnad odemokratiskt.
Som en metod att sätta igång demokratiska överväganden blir det begripligt att man vid ickevåldslig civil olydnad ofta bjuder motparten på dryck och fika. För att ha ork att träffas och överväga olika lösningar behövs fika. Fikat blir därmed en demokratisk aktör, fikat skapar demokrati.
Inom liberal demokrati skulle man istället tolka fikat taktiskt, som manipulativa försök att påverka, som försök att få motståndaren mer sympatiskt inställd.

Civil olydnad är demokrati i sig

Deliberativ och ickevåldslig civil olydnad ska inte producera manipulation, maktkamp, opposition eller negation utan just demokrati. Civil olydnad skapar överväganden. Civil olydnad blir därmed demokrati.
Det är vanligt att de som deltar i civil olydnad förstärker och finslipar motpartens argument så att helt nya argument uppstår. Vanligen sker detta i rättegångar genom att pröva brottsbalken eller internationell lag, men det kan även ske under exempelvis förhör, eller i samtal mellan aktivister och arbetare på ett företag.
Civil olydnad handlar inte om att vinna utan om att leva demokrati där demokrati saknas. Civil olydnad sätter igång övervägandet där demokratin misslyckats, där våld och förtryck produceras. Civil olydnad som inte är demokrati måste därför avvisas.
Per Herngren
2012-03-27, version 0.1



Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.  

15 mars 2012

'Lycka' som maktteknik

Makt är när vi styr oss själva. I vardagliga situationer. I relationer. I verksamheter. I grupper. Eller som individer. Det går inte att låsa in och bevara makt någonstans. Det går inte att ha makt. Makthavare existerar inte. Däremot kan olika vanor och rutiner hamna i resonans med varandra så att det bildas olika maktkoncentrationer, vilka i sin tur kan hamna i resonans med varandra.

Genom att som en närmast självklarhet lansera lycka som högsta värdet i filmer och tv-serier från USA naturaliseras individualism och liberalism. Lycka är del av en politisk ideologi som individualiserar och avpolitiserar. Det myller av värden som skapas av människor, djur och saker underordnas en enkel princip: gör detta oss lyckligare?

Solidaritet, omsorg, liv, gravitation, puls, meningsfullhet, demokrati, jämlikhet, innovation, skapande, affekt, arbetsglädje, begär, passion, och att vara nöjd reduceras till lycka. De är alla egentligen till för att öka lyckan. Lycka görs till ett metavärde. En kung som underordnar sig alla andra värden.

Genom att göra lyckan till ett metavärde som koloniserar individen, familjen, karriären och lönearbetet kamoufleras dessutom andra mäktiga metavärden som dominerar olika organisationer i större utsträckning än lyckan: ex vinst, tillväxt, förmögenhet och nationalism. Det tycks som om dessa mycket mer dominerande värden egentligen ödmjukt underordnade sig lyckan.

Per Herngren
2012-03-15, version 0.11

08 mars 2012

Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI

I förra artikeln om demokrati introducerar jag rekursiv demokrati. Precis som i Gandhis rekursiva praxis är mål och medel ett, och utbytbara. Rekursiv demokrati bryter därmed med den vanliga mekaniska och linjära föreställningen om politik: att påverka ett styre, att påverka makt.
Rekursiv är att förverkliga målet i medlet. Det är att göra målet till en del av medlet.
I denna fristående artikel visar jag hur rekursiv demokrati minimerar sig tills den kan förverkligas helt och hållet. I nästa steg intervenerar demokratin i odemokrati och sätter igång processen igen. Det blir därmed en pulserande och vibrerande demokrati. Det är genom detta ständiga återskapande som demokratin mångfaldigar sig, breder ut sig och tränger undan det odemokratiska.
I resonans med hur matematiker och programmerare löser vissa komplexa problem genom rekursivititet visar jag hur rekursiv demokrati förverkligar demokrati i två steg. Men låt oss först titta på hur vi i vardagen ofta använder oss av rekursivt återskapande.

Städning som paradigm för demokrati

Det finns olika sätt att städa. Ett sätt är att putsa runt lite. En annan städmetod är rekursiv. Här använder jag rekursiv städning som paradigm för demokrati:
Låt oss bestämma att målet med den rekursiva städningen är ”skinande rent”. När man har redskapen i handen, börja med att förminska städytan så att den verkligen kan putsas skinande ren. Möjligen är en armlängd lagom.
Putsa ytan skinande ren.
Titta dig omkring efter en smutsig yta. Gå dit. Förminska städområdet till en armlängd. Eller så mycket som behövs för att göra ytan skinande ren. Putsa ytan skinande ren. Titta dig omkring efter en smutsig yta …
Rekursiv städning använder en minimalistisk metod för att städa stora ytor. Skinande rent förverkligas igen och igen tills det inte finns någon smutsig fläck kvar. På så sätt kan även större ytor, som hem eller kontor, bli skinande rena.
Städningen kan förstås som två steg: förminska sig och ingrip.

Minimalistisk demokrati

Precis som i städmetoden gör det rekursiva demokratin genomförbar genom att minimera sig. Ifall demokratin ändå blir för stor: minimera ännu mer! Demokratin behöver bli så minimalistisk att den kan förverkligas.
Detta kan ske på flera olika sätt. Genom att förminska konflikten, förminska problemet, förminska området, förminska antalet deltagare.
Visst, ibland kan minimeringen gå för långt. Man behöver kalibrera och justera.
Men rekursiv demokrati försöker inte lösa ”stora konflikter och problem” på en gång eller genom centralstyrning.
Demokratin förverkligar sig i större sammanhang genom att lokalt återskapa sig själv igen och igen. Även komplexa konflikter som förtryck eller krig löses genom att lösa konflikten helt och hållet, lokalt och minimalistiskt. Och sedan igen och igen.
Låt oss som en rekursiv datorprogrammerare skissa på ett konstruktivt demokratiskt program. Ett demokratiskt program som har möjlighet att lösa komplexa och svåra problem. Vi kan kalla det konstruktiva programmet för, tja, varför inte: Demokrati.
I så fall återproducerar Demokrati sig självt ungefär så här:

Demokrati
1) Minimera Demokrati
Gör ett sammanhang tillräckligt litet för att förverkliga Demokrati fullständigt. Ifall sammanhanget ändå är för stort för att kunna förverkliga Demokrati, minimera det ännu mer.
2) Mångfaldiga Demokrati
Sök upp odemokratiskt, maktdominerat, förtryckande eller våldsamt sammanhang. Intervenera och sätt igång Demokrati.

De två stegen kan också uttryckas i motsatt ordning (med steg två först) ungefär så här: Intervenera i förtryckande och odemokratiska organisationer, förverkliga demokratin minimalistiskt. Intervenera i förtry…
Man kan anta att i en organisation med stort förtryck behöver man minimera demokratin ännu mer för att kunna förverkliga den fullständigt. Men denna minimalism gör det också enklare att mångfaldiga demokratin i förtrycket.
Precis som i demokratins barndom förväntar ingen sig att demokratin kommer att införas centralt av kungen. Demokratin sprider sig själv, åt alla möjliga oväntade håll. Demokratin sprids som svamprötter.
Rekursiv demokrati tar sina två steg, igen och igen. Som en motor. Den rekursiva motorn är dock aningen abstrakt. Demokrati är givetvis mycket mer än denna rekursiva puls som jag tar upp i den här artikeln.
Varje steg kan innehålla tusentals andra steg: hämta stolar, sätta stolarna i smågrupper istället för på rader; se till att det finns papper och pennor; skriva upp olika problem på ett block, fördela makt och resurser rättvist, se till att rättigheter fungerar ... Det vore farligt att reducera demokrati enbart till rekursivitet, eller till någon annan logik eller dynamik. Rekursivitet är bara en aspekt av rekursiv demokrati. I denna artikel kan vi dock ignorera andra aspekter av demokrati.

Demokrati som mål och medel

Rekursiva demokratier viker av från liberala demokratier och deliberativa demokratier på flera sätt:
Målet är en del av metoden. Metoden innehåller målet. Målet blir metoden. Metoden blir att genomföra målet fullständigt.
Effektivitet handlar därmed inte om att uppnå målet i framtiden. Effektivitet blir snarare hur man genomför en sak utan att använda för mycket energi. Precis som i dans och i städning blir man effektiv genom träning, finslipning och genom att samarbeta på ett bra sätt.
Helheten blir en del av delen. Helheten blir underrutin till delen. Helheten blir på så sätt mindre än delen. Helheten blir därmed praktiskt genomförbar istället för att svälla upp, bli stor och ogenomförbar.
Detta kan tyckas märkligt och teoretiskt. Men det är snarare väldigt praktiskt. Det är ofta så vi genomför saker i vardagen. Rekursiv demokrati är ett effektivt sätt att kunna genomföra demokrati istället för att putsa runt lite.
Det radikala med rekursiv demokrati är att:
  • den förverkligar sig helt (minimalistiskt) istället för att göra sig stor, trög och ogenomförbar.
  • den mångfaldigar sig och svärmar istället för att skapa illusoriska fantomsfärer.
  • den intervenerar ständigt i odemokrati, förtryck och diktatur istället för att skapa sig ett litet fint hörn någonstans. Rekursiv demokrati bryter därmed med politiskt radikala alternativ, radikal demokrati vid sidan av.

Demokrati är ett sätt att agera, inte en egenskap. Demokrati är därmed inte en attribut hos vissa organisationer. Demokrati agerar. Och demokrati måste agera igen och igen, annars existerar den inte.
Liberal demokrati föreställer sig istället kunna skapa väldiga sfärer av demokrati. Vi skulle därmed kunna befinna oss i en demokrati, kunna befinna oss inuti demokratin.
Rekursiva demokratier svärmar, de bildar svärmar av demokratier. Man kan därför befinna sig bland demokratier, inte inuti. Oftast befinner man sig mitt bland demokratier, diktaturer, aristokratier och andra former för beslut.
Rekursiv demokrati mångfaldigar demokrati. Det är en demokrati som återskapar sig själv igen och igen. Det blir därmed en singulär, självgående, självkorrigerande demokrati. Demokratin får därmed liv.

Per Herngren
2012-03-06, version 0.1

Välkommen på kurs om rekursiva demokratiformer och samarbetstekniker!

Tack till Lena Kloo som i en kommentar (1 december 2011) till min artikel Samhällsförändring är rekursiv på ett genialiskt enkelt sätt förklarar hur rekursivt ickevåld faktiskt löser svåra och komplexa problem.

04 mars 2012

Individualiserad jämlikhet - en härskarteknik?

Jag översätter här Sara Eldéns feministiska kritik av individualiseringen av populär parterapi till begreppet "individualiserad jämlikhet".

"Individualiserad jämlikhet" är en teknik för att dölja strukturell makt, ex genus, klass. Problem i parrelationer belastas "parterna" själva: "Båda parter" har problem. "Båda" har ansvar att lösa ...

Individualiserad jämlikhet används för att beskriva problem hos heterosexuella parrelationer i ex parterapeutiska tv-shower. Men liknande makttekniker används även i arbetslag samt vid 'kulturalism' och 'integration'. Min läsning av hennes analys är att det är en individualiserande maktteknik och inte låst till heterosexism och parrelationer.

I sin artikel "Scripts for good couple" tar Sara Eldén upp hur individualisering kan användas för att individualisera kontroll och makt. Detta får åtminstone två effekter: Strukturell makt döljs. Och makt reproduceras av individerna själva. "individualizing processes primarily have the effect, not of 'freeing' people ... but of individualizing those scripts." (s 12, 2012).

Individualiseringen av relationsproblem kombineras dessutom med en föreställning om jämlikhet mellan parterna vilket döljer olika maktstrukturer: "construction of an equal problem" ... that both partners are responsible ... detached from social structures and cultural norms of gender" (s 11, 2012).


Jämlika problem och individualiserad jämlikhet
Sara Eldén använder inte själv "individualiserad jämlikhet". I ett mejl till mig berättar hon att hon ibland använder "jämlika problem", för att visa hur strukturell makt döljs genom att individualisera problem som uppstår i parrelationer. 

"Jämlika problem" är användbart i hennes analys. För mina kurser i samarbetstekniker, ickevåld och konfliktingripande behöver jag dock ett begrepp som pekar på hur både jämlikhet och individualisering kombineras till maktteknik. Jag kommer att använda begreppet för praktiska övningar som handlar om hur man kan ingripa på olika sätt när den individualiserande makttekniken används. Därför prövar jag "individualiserad jämlikhet".

Per Herngren
2012, version 0.11


Skriv gärna kommentar med egna funderingar och förslag kring "individualiserad jämlikhet".

Välkommen på konflikthanteringskurs om metoder för att ingripa vid "mjuka" härskartekniker.


Referens
Sara Eldén, "Scripts for the good couple: Individualization and the reproduction of gender inequality", Acta Sociologica vol 55, No 1, March 2012.
Sara Eldén, Konsten att lyckas som par: Populärterapeutiska berättelser, individualisering och kön. Lund Dissertation in Sociology, 2009.

Gadgeten innehöll ett fel