23 januari 2012

Bortom åsikt och vilja – demokrati II

I den andra fristående artikeln om demokrati tar jag upp hur deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins uppfattning om opinion. En introduktion till deliberativ demokrati och liberal demokrati finns i den här första artikeln.
Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden.
Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1]
I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar.
När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.

Rundabordssamtal istället för mobilisering

Deliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning.
Demokratin blir på så sätt en innovativ process.
Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.

Det är argumenten som regerar.

Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag.
Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot.
I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten ”för” lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten ”emot” lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna.
Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.

Opinionsmätning blir dumhet

Liberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik.
Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning.
-- Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2]
Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.

Per Herngren
2012-01-23, version 0.1

Vad är politik? - bilaga

Politik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.

Referens

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.




[1] Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 13.
[2] Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989, 28, 29, 31.

18 januari 2012

Deliberativ eller liberal demokrati - I

I en serie fristående artiklar undersöker jag motsättningar mellan liberala och deliberativa demokratier. Denna artikel är en introduktion till skillnader mellan liberala och deliberativa demokratier. I senare artiklar kommer jag in på rekursiva demokratier samt sårbara materialiserande demokratier.

Deliberativ kommer från latinets librare: väga, att väga saker mot varandra, att överväga. Inom forskning om deliberativa demokratier används samtals- eller diskussionsdemokrati ofta som synonymer.
Bland demokratiaktivister kallas olika varianter av deliberation för konsensus, blockeringsrätt, akvarieform, beslut i smågrupper, feministiska mötestekniker, innovativa beslutstekniker. Deliberationens närhet till folkbildningstraditionens rundabordssamtal och befrielsepedagogik lyfts ofta fram.

Överenskommelse utan makt

Deliberativ demokrati förstås i traditionen från Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas som överenskommelser som alla berörda kan komma överens om. Det kallas därför ibland för konsensus eller konsensusdemokrati.
I det deliberativa samtalet får inte makt styra överenskommelsen. Habermas skiljer på att övertala och att övertyga. Det är bara övertygandet som är accepterat i deliberativa demokratier. Övertalande genom påverkan är inte deliberation.

Demokrati utan förhandling

I liberala demokratier kan olika intressegrupper förhandla med varandra för att få till ett beslut. I deliberativa demokratier accepteras inte förhandling eller kompromiss. Det är bara argumentets makt som godtas. Det går inte att kompromissa bort argument. Det är argument för den bästa lösningen som ska gälla.
I liberal demokrati får majoriteter och mäktiga intresseorganisationer stor makt. I deliberativa demokratier stärks minoriteter gentemot dominerande majoriteter: Åtminstone ifall det finns argument för att ett dominerande förslag inte är acceptabelt för en minoritet, ur exempelvis rättvisesynpunkt. Eller ifall det finns argument för att andra förslag är mer acceptabla för minoriteter.
Bland demokratiaktivister som använder konsensus används olika former av vetorätt för att stärka minoriteter och medlemmar. Veto kallas nuförtiden blockering. När ett beslut blockeras måste deliberationen fortsätta. I vissa organisationer har grupper rätt att blockera beslut, i andra har medlemmar rätt att blockera. Det är också vanligt med blandformer där medlemmar har blockeringsrätt i mindre grupper; medan grupper har blockeringsrätt i koordineringsgrupper och samarbetsråd.

Deliberativa eller liberala demokratier

Deliberativ demokrati bryter med liberal demokrati. Liberal demokrati dominerar i politiska partier och i massmedias bevakning av staten. Liberala demokratiuppfattningar dominerar även i många proteströrelser. Detta skapar konflikter när olika organisationer samarbetar eftersom deliberativ demokratier är vanliga i flera traditionella folkrörelser, och deliberation håller även på att bli etablerad i alternativgrupper, i globaliseringsaktivism och i feministiska aktivistgrupper.
Den här första demokratiartikel är en kort introduktion. Senare artiklar fördjupar diskussionen kring deliberativ och liberal demokrati. Avslutningsvis ska jag försöka visa att rekursiv demokrati och sårbar materialiserande demokrati löser flera problem från både liberal och deliberativ demokrati.

Per Herngren
2012-01-18, version 0.1

Referens

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

01 januari 2012

'Undran' som härskarteknik

Genom att visa osäkerhet, undra över något, och dela med oss av vårt tvivel öppnar vi vanligen upp utrymme för nya tankar och möjligheter. Men undran kan också användas som härskarteknik för att trycka ner, tysta kritik och neutralisera påståenden. Här är några sådana makttekniker som med visst tonfall eller i speciella sammanhang kan förvandlas till angrepp.

  • Elak vänlighet. Passiv aggressiv har de senaste åren blivit ett inneord i intellektuella tv-serier från usa. Det är en form av förtäckta övergrepp. En variant är att extra hjärtligt fråga någon hur hon eller han mår. Eller att med närmast terapeutisk röst undra "hur är det egentligen". Istället för vanlig ytlighet, omtänksamhet eller vänlighet förvandlas den intensiva vänligheten till ett angrepp. Den andre blir osäker och hamnar i underläge.
  • "Jag är inte säker på vad jag anser om det." Skickligt använd kan frasen få den som är engagerad, arg eller kritisk att framstå som tvärsäker, kategorisk, patetisk eller dogmatisk.
  • "Jag undrar hur det är med henne egentligen." Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem.
  • "Det kan väl inte stämma?" Med viss betoning och visst tonfall påstår man att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.
Per Herngren
2012 01 01, version 0.1


Välkommen på konflikthanteringskurs om att ingripa vid "mjuka" härskartekniker!

Gadgeten innehöll ett fel