14 februari 2012

Demokrati blir postdemokrati – demokrati IV

Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin.
Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin.
Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande.
Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen.

Centralisering skapar postdemokrati

En typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän.
Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och för att anställa alltfler tjänstemän.
Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget.
Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten.
Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.

Elliptisk postdemokrati

Inom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch.
Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips.
Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt.
Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.
Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.
De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.

Postdemokrati som resonans

Colin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]
Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati.
Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning.
Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3].
Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft.
Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen.
Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.
Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.
Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr.
Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.
Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati.
Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.

Per Herngren
2012-02-14, version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Bortom metodologisk nationalism - bilaga

Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].
Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:
Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.
Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.
Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.
Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.



Fotnoter
[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).
[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).
[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).
[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel