31 maj 2011

Rättigheter genomförs performativt i kamp - Judith Butlers ickevåld VII

I maj 2011 föreläste Judith Butler på Södra Teatern, Stockholm, ”om rätten att ha rättigheter. Hon menade att den är performativ, den uppkommer i samma ögonblick som en pluralitet av människor framträder tillsammans för att göra anspråk på en rätt”[1].

Performativ utvecklades av John Langshaw Austin i sin berömda föreläsning från 1955 om hur man gör och genomför saker med ord[2].

Performativ handling är när tal når sitt mål genom att utsägas. Handlingen genomförs genom att uttalas. Exempelvis är en vigsel, man blir vigd genom en vigselakt där ord uttalas enligt vissa regler.

Judith Butler utvecklar sin teori om politiskt handlandet där målet utförs direkt genom performativa handlingar i flera av sina texter; mest i sin Excitable Speech A Politics of the Performative[3] från 1997.

Om jag läser Butler på ett rimligt sätt behöver en kamp göra anspråk på rättigheter för att de ska uppkomma. Det räcker då inte att kräva rättigheter av någon regering för att de ska uppkomma. Krävandet är en performativ handling där man pekar ut någon annan som regerande. Det renodlade kravet blir då ett icke-uppkommande av rättigheter: ett performativt avsättande av sitt anspråk. Det renodlade kravet eller protesten blir då ett avsättande av anspråket som regerande och faktiskt gällande.

Genom att istället göra anspråk så får rättigheterna liv, de uppkommer, eller snarare återuppkommer. Anspråket pekar på något som redan finns. Anspråket bygger sitt anspråk bland annat på själva anspråket. Anspråket är därmed självskapande.

Det blir då inte stater eller FN som skapar rättigheter. Det performativa regerandet utförs i själva kampen. Kampen som gör anspråk på rättigheter börjar också omedelbart utföra dessa rättigheter.

Det behöver inte innebära att rättigheterna är helt genomförda. Rättigheter kan givetvis uppkomma utan att vara helt genomförda. Rättigheter handlar inte bara om anspråk och performativa handlingar, de handlar också om ris och takbjälkar. Något kan också utföras på ett ställe utan att vara genomfört på andra ställen. Rättigheter behöver översättas till olika organisationer och sammanhang. Det performativa behöver inte heller vara perfekt för att vara utfört. Det kan alltid utföras igen, och bättre nästa gång. Det är just detta ’igen’ som kännetecknar performativa handlingar.

Alla möjliga organisationer som skolor, stater, domstolar, föreningar, motståndsgrupper kan återskapa rättigheterna genom att satsa resurser, skapa administrativa principer för sitt agerande.

Rättigheter blir därmed inte något som uppkommer centralt. Rättigheter är snarare något som performativt smittar genom att det imiteras, återskapas. Det kan därmed tränga undan och skapa utrymme för rättigheter, eller till och med börja ersätta andra praktiker. Displace är ett engelskt ord som betyder både tränga undan och ersätta.

Performativa handlingar är att genomföra genom att uttala. Det överlappar Gandhis föreställning om ickevåld där målet börjar genomföras genom att utföras. Det har jag i tidigare artiklar kallat för ickevåldets rekursivitet, mål och medel blir ett, målet finns i medlet, medlet genomför målet genom att utföras.

Performativa talhandlingar är alltid rekursiva. Butlers och Austins performativa handlingar behöver därmed bli en avgörande del av en rekursiv teori om ickevåld och motstånd.

Per Herngren
2011-05-31, version 0.1



[1] Edda Manga, ”Vi kan inte besegras”, Göteborgs-Posten 2011 05 31, s 58.
[2] John Langshaw Austin, How to do Things with Words: The William James Lectures delivered at Harvard University in 1955, Oxford: Clarendon, 1962.
[3] Judith Butler, Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York: Routledge, 1997.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel