30 mars 2010

Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II

(Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)

Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.

Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.

Vad är rekursiv?

Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.

Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.

Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.

De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.

Från Aristoteles till kristendom och judendom

Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.

Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.

Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.

Gandhi uppfinner rekursivt motstånd

Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.

“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]

På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].
“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].

Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.

Samhällen som rekursiva istället för styrda

Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.

Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].

Samhällsordning finns inte

Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.

“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]

Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.

För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]

Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]

Rekursiv materialism bortom dualism

Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.

Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.

Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.

Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]

Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!

Per Herngren
2010-03-30
, version 0.1


[1] Matteus 7:12
[2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926.
[3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931.
[4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15.
[6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101.
[7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96.
[8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16.
[9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.

17 mars 2010

Introduktion till ickelinjär teori - I

Denna första artikel är en introduktion till ickelinjär teori och ickelinjär politik. Fördjupning och referenser kommer i de följande fristående artiklarna som tar upp olika problem inom ickelinjär teori.

Det linjära är förutsägbart. Linjära teorier förklarar natur- och samhällsförändringar med en eller några orsaker. Mest känt är mekanik. Det ena påverkar det andra.

Att reducera till enstaka orsaker kallas reduktionism. I psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi och politisk teori är det vanligt med linjära förklaringar där man tänker sig att helheter följer generella kausala principer och lagar. Även politiskt engagemang bygger ofta på linjära föreställningar om hur samhällen fungerar: Att information skapar opinion. Och att opinionen påverkar regeringens beslut.

Det ickelinjära är oförutsägbart. Ickelinjärt och komplexitet används till viss del synonymt inom komplexitetsteori och kaosteori. Här nämner jag ytterligare några ickelinjära föreställningar förutom kaos och komplexitet. Dessa teorier är mer komplexa än min framställning här, men att förenkla det komplexa är ett sätt att hantera komplexiteten:

Olika ickelinjära föreställningar

I dialektiska tänkanden skapar motsättningar oförutsägbara kvalitativa hopp; upphävningar till högre stadier med nya motsättningar. Kvalitativt hopp innebär att en högre nivå inte kausalt kan härledas ur en lägre nivå. Den högre nivån innehåller nya motsättningar och är därmed oförutsägbar.

I cybernetik och systemteori utgår man från att varje handling skapar en mångfald av möjliga handlingar vilka i sin tur mångfaldigar ytterligare möjligheter. Även i extremt begränsade världar, som ett schackbräde, ger några handlingsdrag en ofattbart mängd möjliga handlingsförlopp. Det är här system kommer in. Ett system skyddar sig mot det oförutsägbara och mot det överblickbara genom att särskilja sig från omvärlden. Därmed producerar systemet sig själv och sina egna förutsättningar. Detta kallas självproducerande eller autopoiesis. I en oförutsägbar och oöverblickbar värld så förenklar system sig själv.

Förutom att system skyddar sig mot omvärldens oförutsägbarhet skyddar det sig även mot påverkan från andra system. Därmed försvinner den linjära föreställningen att ett system kan påverka ett annat system. System kan intervenera i varandra och dra undan förutsättningarna för varandras existens. Men de kan inte påverka eller styra varandra på ett förutsägbart sätt.

När jag seglar i Bohuslän med en Albin Vega behöver jag inte följa vindens nycker så som en bortblåst badboll. Med ett rörligt segel kan jag till och med utnyttja vädrets komplexitet och kryssa mot vinden. Jag kan segla från Björkö till Orust oberoende av åt vilket håll vinden blåser. När det blåser storm skulle dock systemet Per-Vega-Entusiasm-Behagligt väder-Seglingsteknik kunna kollapsa. Denna kollaps av systemet har jag dock undvikit genom att segla in i välskyddade naturhamnar, som norrviken vid Rammen. Ett system hanterar krafter i sin omgivningen och ifall det lyckas undviker det på så sätt att upplösas, eller att låta sig styras av omgivningens krafter.

Inom systemteori går det inte att hävda att motstånd, eller andra politiska gruppers aktioner, påverkar eller styr regeringen. Regeringen och motståndet kommer ur olika självskapande system som skyddar sig mot påverkan från varandra. Ifall systemteori har rätt måste politisk förändring gå till på andra sätt än att ett system påverkar ett annat system.

Förståelseteorier, som hermeneutik, förklarar inte förståelse kausalt. Förståelse förstås ickelinjärt. Wilhelm Dilthey, som levde 1833-1911, menar att det finns en dualism mellan förklaringar av kausalitet i naturen och förståelse av historia. Dilthey tänker sig att naturen är linjär och kausal. Den kan därmed förklaras. Men en människa förstår en annan människa eftersom hon liknar denne, hon kan leva sig in i den andres tankar och upplevelser. Denna inlevelse är alltså inte deterministiskt bestämd, den är inte linjärt kausal.

För Wilhelm Dilthey var förståelsen av andra människor individualistiskt och psykologiskt. Det var jaget som förstod den andre.

Paul Ricoeur ser däremot förståelse som relation, förståelse kommer genom den andre. Det är inte jaget eller subjektet som förstår.

Maurice Merleau-Ponty bryter med Diltheys dualism mellan natur och människa, mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Precis som hos Ricoeur sker tänkandet inte inuti ett subjekt. Tänkandet sker, enligt Merleau-Ponty, i världen. Vi tänker tillsammans med kroppar, vi tänker tillsammans med träd och stenar. Tänkande är alltså inte rent andligt eller rent medvetande. Det upplöser dualismen inre och yttre. Det upplöser också föreställningen om ett inre medvetande som ska begripa en yttervärld.

Kaos och komplexitet

Dilthey tänker sig att människor och historien är ickedeterministisk, men han bejakar föreställningen att naturen och fysiken är linjärt deterministisk och förutsägbar. Hos kaosteorin kommer däremot oförutsägbarheten ur determinismen. Det är determinismen som bryter med linjariteten. Determinismen skapar med nödvändighet ickelinjaritet.

Den mekaniska linjära föreställningen om proportionella kausala krafter vänds till och med upp och ner hos kaosteori: Små händelser kan orsaka gigantiska effekter. Mest känt är fjärilens vingslag som orsakar storm på andra sidan jordklotet. Ifall detta gäller motstånd och politiska aktioner så är det alltså inte alls så att ju större massa desto större politisk effekt. Många föreställningar om massans betydelse och massaktioner kollapsar.

Komplexitetsteori skiljer sig från kaosteori. Komplexitetsteori undersöker hur ordning skapar sig själv med hjälp av oordning. Ordning är beroende av oordning, men den bestäms inte av oordningen.

Komplexitetsteorin visar hur enkla relationer skapar komplexitet. Ur denna komplexitet uppstår ibland stabilitet. Stabilitet är inte jämvikt som i många äldre teorier, exempelvis föreställningar om ekologisk eller ekonomisk jämvikt. Stabilitet är stabila ojämvikter, alltså flöden och förändringar. Stabilitet är ur balans.

Relationer och repetitioner bygger både stabilitet och instabilitet, både oordning och ordning. Att oordning inte är förutsägbart är kanske självklart. Men inte heller ordningen ses som kausalt förutsägbar. Komplexitetsteori visar att enkla relationslogiker skapar komplexa fenomen. Det finns en äldre ickelinjär föreställning att helheten är större än summan av delarna. Komplexitet visar snarare att relationerna skapar något annat än delarna. Det som händer kan inte härledas ur delarnas egenskaper.

Komplexitetsteori bejakar att det finns linjaritet, som i mekaniken, men det ickelinjära dominerar våra samhällen och vårt universum.

Det oförutsägbara kan till viss del bli förutsägbart just genom sin oförutsägbarhet. Eftersom man inte kan använda linjära kalkyler och logiker används istället gärna datorsimuleringar. Dessa visar möjliga ordningar. Komplexitet används exempelvis för väderprognoser eller för att simulera flockbeteenden. Det är inte helheten som simuleras utan interaktioner och relationer mellan delarna.

När det gäller flockbeteenden har komplexitetsteori vänt upp och ner på den gamla förklaringen. Det är inte flocken som helhet som bestämmer deltagarnas beteende. Det är relationerna mellan delarna som skapar flocken. Ganska enkla relationslogiker kan förklara vissa flockbeteenden. Låt oss anta att varje fisk i ett stim, eller fågel i en flock, gillar att hålla sig väldigt nära de som är runt omkring, men inte så nära att de krockar med dem. Med hjälp av dessa två relationslogiker kan vi simulera den närmast estetiska kedjereaktion som uppstår när ett rovdjur tränger in i flocken. När de som är närmast rovdjuret flyr skapar de två enkla relationslogikerna en kedjeeffekt där flocken agerar otroligt snabbt, men flockens hålls ändå till stor del ihop. Nära men inte krocka. Tidiga linjära förklaringar tänkte sig istället att flocken fungerar som helhet, att det är flocken som agerar genom ett flockbeteende; alternativt att alla i flocken följer en ledarfisk eller en ledarfågel.

Det här är en snabb introduktion för de som inte är vana vid ickelinjärt tänkande. Den kan bli till hjälp för att hänga med i de fristående texter där jag tar upp olika problem kring ickelinjärt politiskt motstånd och ickelinjära teorier.

Per Herngren
2010-03-17
, version 0.1

10 mars 2010

Bortom styrning och styrmodeller - motstånd på arbetsplatser V

En trög organisation dräneras på lust och engagemang. Detta kan yttra sig i uppgivenhet, motstånd, kostnader och flykt från organisationen.

Enligt ett linjärt tänkande är organisationer förutsägbara och styrbara. I den linjära föreställningen anses en organisation bli ineffektiv när den får motstridiga styrsignaler. Detta kallas av forskare för interinstitutionell inkompatibilitet.

Men problemet behöver inte vara motstridiga styrsignaler, problemet kan vara styrning i sig. Alltför stark styrning av komplexa dynamiker skapar tröghet och ineffektivitet snarare än kontroll.

Sven Siverbo och Johan Åkesson från Handelshögskolan i Göteborg menar att organisationer ofta får problem med överdos av styrning[1].


Styrmodeller

Metoder för styrning av organisationer kallas styrmodeller, styrverktyg, styrsignaler och managementkoncept.

Olika styrmodeller bygger på organisationslogiker vilka kan motverka varandra. De kan, enligt Siverbo och Åkesson, ha införts när de var på modet och sedan okritiskt levt kvar i organisationen. Detta kan leda till tröghet och ”en förvirrad värld av motstridiga styrsignaler”[2].

Detaljstyrning eller mikrostyrning var länge den populära styrformen. Mest känd är taylorismen. 1911 lanserade Frederick Taylor en starkt centraliserad styrning som byggde på instruktioner och tid. Denna linjära styrteknik förutsäger att människor i en organisation är förutsägbara och påverkbara, samt att den som skriver instruktionerna vet bättre än den som utför dem.

På sjuttiotalet gav denna form av detaljstyrning vika för målstyrning. Folk ansågs vara så komplexa att man inte kunde styra deras handlingar i detalj. Central detaljstyrning ansågs skapa tröghet och ökade kostnader. Däremot tänkte man sig att man centralt skulle se till att olika delar av organisationen styrde mot samma mål.

Här blandas linjärt och ickelinjärt. Med ett starkt mål ansågs det möjligt att navigera sig förbi komplexitet och rädda visionen om styrning. Här fick mellanchefer och medarbetare befogenhet att utforma olika lösningar. Mikrostyrning blev ett skällsord. Chefen skulle inte längre vara en beslutsmaskin. Istället skulle man tänka helhet och formulera mål vilka skulle vägleda deltagarna.

Lokal frihet och befogenhet ”blev en förutsättning för att kunna hantera ökande konkurrens”[3]. Inom företag mättes målet och målstyrningen genom resultat och vinst.

Folkrörelser tog över detta tänkesätt och fokuserade alltmer på kampanjer och projekt vilka kunde målstyras genom att de genomfördes och avslutades. Istället för att bygga-vidare är de alltså själv-avslutande. Mätinstrumentet här blev publicitet eller massa (vilket mättes i antalet åskådare eller medlemmar).

Kampanjer och projekt bröt med folkrörelsernas tidigare fokus på engagemang och visioner vilka kunde handla om rättvisa, jämlikhet, samhällsförändring eller revolution. Visioner, engagemang och solidaritet gick inte att målstyra och utvärdera på samma sätt som kampanjer och projekt. Dessa tenderar därmed att tränga undan det samhällsbygge som sker i folkrörelserna och det långsiktiga engagemang och gemenskap som varit dynamiken i folkrörelserna.


Styrningen döljs

Siverbo och Åkesson visar att målstyrning ofta varit ideologin men att praktiken ändå blivit detaljstyrning. Inom exempelvis offentlig sektor formuleras mål men samtidigt ges mängder med regler, detaljinstruktioner och policys som ska följas. Här har målstyrningen alltså lagts ovanpå detaljstyrningen. Målstyrningen legitimerar snarare än ersätter detaljstyrningen.

Detaljerade metoder för kvalitetsmätning av verksamheten har blivit en metod för att återinföra detaljstyrning. En annan metod är att lansera många olika mål. Att införa många mål eller en lista på mål är detaljstyrning även om de kallas mål.

Ett tredje sätt att återinföra mikrostyrning är att med varje medarbetare formulera individuella mål. I organisationen formuleras en oöverblickbar uppsjö av individuella mål vilket i praktiken blir detaljerade instruktioner för vad varje medarbetare ska göra. Resultatet blir tröghet istället för flexibilitet och kreativitet.


Värderingsstyrning

Nästa managementtrend efter målstyrning är värderingsstyrning: att organisationen ska styras av värderingar. Olika värdegrundsprojekt ska leda till ”eget ansvarstagande för helheten och öva medarbetarna i förmågan att göra förnuftiga bedömningar”[4].

Här är trenden likadan, enligt Siverbo och Åkesson. Värderingsstyrning införs ovanpå detaljstyrning och målstyrning istället för att ersätta dem. ”Det skapar ytterligare inkompatibilitet.”

Inom folkrörelser har värdegrund utvecklats åt två håll: individualisering och frånvaro. Båda används för att neutralisera värde. Å ena sidan individualiseras värdegrunden och görs till individuell moral. ”Börja med dig själv” används som slogan för att göra om värde till individuella egenskaper och praktiker. Politisk individualism avpolitiserar – värde blir inte en gemensam (politisk) angelägenhet utan en individuell.

Å andra sidan görs värdegrunden till ett framtida avlägset mål för organisationen. Värdegrunden kan därmed inte bli beslut eller praktik. Värdegrunden blir något man väntar på som en framtida frälsare.


Processorientering

Den ökande kundorienteringen hos företag banade under 1980-talet vägen för ett horisontellt tänkande vilket skulle ersätta det vertikala styrtänkandet. Vi får processorientering, flödesmodeller och värdekedjemodeller. Syftet var att stimulera samarbete och koordination och värde för kunden. Dessa processmodeller neutraliseras dock av containertänkande: ”Vi jobbar inom den enheten. Vi kan inte springa runt på andra enheter.” Även metoderna för utvärdering fastnade i containertänkande: ”Vår enhet höll budgeten!”


Företagskultur, hjärntvätt och sekterism

De processorienterade poängterar ibland styrning genom en gemensam kultur. Med olika medel försöker man bygga upp en organisationskultur av samarbete och ansvar för helheten.

Styrning av kultur riskerar att bli styrning av personlighet och tänkande. Här återanvänds metoder från sekter och hjärntvätt. En vän till mig som blev utbränd fick som behandling från företaget lyssna på självsuggererande ljudinspelningar där budskap om positivt tänkande, självhjälp, målinriktning och kreativ problemlösning präntades in genom att han repeterade fraser, följde olika instruktioner och fokuserade medvetandet enligt röstens anvisningar. Ifall man förutsättningslöst undersöker olika organisationer kan man mycket väl upptäcka att en del företag blir mer sekteristiska än de som traditionellt kallas för sekter.


Per Herngren
2010-03-10
, version 0.1


Referens

Motstånd på arbetsplatser I

Skapar snarare än hindrar - II

Bortom containerföreställning av organisationer - III

Definition som maktteknik - IV

Bortom styrning och styrmodeller - V


[1] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[2] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[3] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[4] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

Gadgeten innehöll ett fel