07 december 2009

Kristendomen revolutionerar revolutionen - Zizek

Slavoj Zizek är filosof från Slovenien. Han utvecklar teorier om psykoanalys, revolution, marxism, ateism och kristen teologi. Det kristna engagemanget är, enligt honom, värt att kämpa för eftersom kristendomen för en kamp mot andlighet och förandligande samtidigt som den kämpar för rättvisa och materialism (inkarnering av befrielsen). 

Kärleken till nästan bryter med den kosmiska ordningen av hämnd och bestraffning. Den kristne älskar sin fiende utan att försköna fiendens fiendeskap. För Zizek är detta vägen till en framgångsrik revolution som övervinner orättvisor och förtryck.

I bibeln finns, enligt Zizek, olika gudsbilder. Där finns den potente, härskande magikerguden. Genom stämningsfull eller upprepad bön kan man förmå denne potente gud att ge kraft eller att lösa olika problem. Men på flera ställen görs det upp med potens-guden. På korset uttrycker Kristus sin egen frustration och uppgörelse med härskarguden:
– Gud, varför har du övergivit mig?
Det var frestande även för Jesus att föreställa sig en kraftfull gud med magiska krafter som kunde fixa saker och ting.

Leva befrielsen nu

Kristendomen är precis som judendomen en befrielsereligion.[1] De kristna inkarnerar befrielsen, dock inte som ett etniskt folk utan genom sin tillit (tro) till befrielsen och frälsningen. Kristendomen väntar inte på befrielsen, befrielsen är redan materialiserad i Kristi korsfästelse. Tilliten (tron) handlar om att våga leva frälsningen, våga leva befrielsen redan nu istället för att vänta på en framtida revolution.

Omvändelsen är inte något som ska ske senare. Omvändelsen är en ständig möjlighet.

Långt före marxister och anarkister lanserar därmed kristendomen möjligheten att oupphörligt leva revolutionen. Zizek lyfter speciellt fram Paulus som en som ständigt levde revolutionen. Paulus bryter upp med sin status, sin karriär och lämnar sitt jobb. Han bryter med sin världsbild och sin religion. Gång på gång åker han i fängelse utan att ge upp. Omvändelsen eller revolutionen är inte en brytpunkt som händer vid en tidpunkt, den är en ständig möjlighet, den är ett sätt att leva.

Zizek nämner hur marxisten Rosa Luxemburg kritiserade revisionisterna: ”Om vi väntar på ’det rätta ögonblicket’ för att starta en revolution skall detta ögonblick aldrig komma – vi måste ta risken och kasta oss in i det revolutionära försöket, eftersom det endast är genom en serie ’för tidiga försök (och deras misslyckande) som förutsättningarna för det ’rätta’ ögonblicket skapas.”[2]

Zizek lyfter även fram pastor Martin Luther Kings civila olydnad och hans uppgörelse med de svartas väntan på befrielse. I sitt ”Brev från fängelset i Birmingham” (1963) skriver Martin Luther King: ”Vi vet genom sorglig erfarenhet, att förtryckaren aldrig frivilligt erbjuder friheten, den måste krävas av den förtryckte. Uppriktigt sagt har jag ännu inte deltagit i en direkt-aktions-kampanj, som kom ’vid läglig tidpunkt’ enligt deras åsikt, som (själva) inte lidit orättvist under segregationen. I åratal har jag nu hört ordet ’Vänta!’ Det ’Vänta!’ har nästan alltid betytt ’Aldrig!’ Vi måste förstå, som en av våra framstående jurister sagt, att ’för länge uppskjuten rättvisa är förvägrad rättvisa’.”[3]

Zizek menar att den ”autentiska revolutionen” alltid sker ”i ett absolut Presens, i ett Nus påträngande nödvändighet.”[4] Här läser han Jesus brytning med dåtidens judendom som en brytning med passivitet och väntan på förändring. ”Det är i vår väntan på Messias ankomst som vi tvingas till en passiv väntan, medan ankomsten fungerar som en signal som utlöser aktivitet.”[5]

Målet kommer inte efter medlet – bortom strategin

Därmed kan revolutionen inte underordnas en linjär orsak och verkan. Detta bryter med den vanliga politiska påverkanslogiken, det Zizek kallar ’förnuftets list’. Vi ”handlar, intervenerar, men kan aldrig vara säkra på vad som är den sanna meningen med och det slutgiltiga resultatet av våra handlingar”[6]. 

Även om det inte är direkt uttryckt läser jag Zizek som att han använder kristendomen för att göra upp med vänsterns föreställning om taktik och strategi. Taktik och strategi är något som föreställs leda till en framtida befrielse vilket därmed skapar passiv väntan istället för revolutionär handling. En kamp som blir taktisk eller strategisk tenderar alltså att fastna i väntan på revolutionen.

I kristendomens berättelse om Jesu liv och död på korset är revolutionen redan här som en möjlighet. Genom Kristi begivenhet ”är vi formellt frälsta, … och vi måste engagera oss i det svåra arbetet med att aktualisera denna”[7] befrielse.

Möjligheten till revolution är nödvändig

Aktualisera används av Zizek som synonym till materialisera och inkarnera. Vi får därmed en materialism som är materialiserande, befriande, snarare än en ödesbestämd determinism. Det är inte tidsförloppet som är determinerad. Revolutionen är med nödvändighet en möjlighet. Det är möjligheten som är determinerad. Kristendomens inkarnering av den befriande frälsningen gör det alltså nödvändigt, enligt Zizek, att revolutionera materialismen.

Men precis som marxismen och vänstern innehåller kristendomen passiviserande dynamiker. Zizek visar hur kristendomen gång på gång får göra upp med den potente magikerguden med sina allsmäktiga krafter. Potensguden framkallar ändlösa diskussioner om hur Gud kunde låta Auschwitz hända. 

Men i kristendomen ser vi hur Gud väljer att bli anarkist (eller impotent i Zizeks termonologi): ”Genom att skapa universum, släppte Han det fritt, lät det gå sina egna vägar, och gav avkall på makten att gripa in i det. Denna självbegränsning är jämförbar med en egentlig skapelseakt.” 

En skapelse måste göras fri från styrning för att vara verklig skapelse. En skapelse lämnas åt sin frihet att själv omformas. Den potente härskarguden skulle aldrig kunna skapa något och lämna det ifrån sig som något skapat, härskarguden är ingen skapargud. Den mäktige guden måste styra och lägga sig i. En maktgud kräver att vi ska tigga om nåd och hjälp. I den kyrka som dyrkar potensen används ett speciellt tonfall och upprepande böner eller tiggeri vilket man hoppas ska räcka för att övertala guden att lösa ens problem. 

Den kristna guden gör tvärtom: Gud faller ner i skapelsen och får ta del av förföljelsen och lidandet. Det är en gud som gör sig sårbar istället för att härska och kontrollera.

Per Herngren
2009-12-07
, version 0.1


[1] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 169.
[2] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 172-173.
[3] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 185.
[4] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 174.
[5] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.
[6] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.
[7] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 176.

3 kommentarer:

Josefin sa...

Mycket intressant. Finns mycket att säga om detta men för att ett ev samtal kring det ska bli riktigt meninsfullt så skulle jag vilja veta lite mer vad som menas med "Jesus brytning med dåtidens judendom". På vilket sätt bröt Jesus med judendomen och vad menas med "dåtidens judendom"?

Per Herngren sa...

Kul att ha dig på besök igen, Josefin!

Om jag läser Zizek rätt så ligger brytningen gentemot väntan på befrielse (Messias, frälsning, revolution). Revolutionen blir i och med kristendomen en ständig möjlighet, att leva ett revolutionärt liv (leva omvändelsen, befrielsen, frälsningen). Det är inte längre uppskjutet på framtiden.

Zizek bryter härmed med den vänster som väntar på framtida revolution.

Kraxpelax sa...

den som sår vind må skörda storm

Gadgeten innehöll ett fel