31 december 2008

Bara det inre är äkta - självhjälp I

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.
Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”.
Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2].
Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3].
Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre.
Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”.
För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6]
Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre.

Samhället underkuvar vårt autentiska jag

Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag.
Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut.
Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem.
Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre.
För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9].
Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]:
Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet.
Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet.
Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12].
Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget.
Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13].
Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv.

Per Herngren
2008 12 31, 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.
Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.
Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80.

10 december 2008

Plogbill stämd efter hamrande på krigsradar

Pressmeddelande 2008-12-10

Med var sin hammare avrustade Ulla Røder och Per Herngren från plogbillsgruppen Saab Microwave Blivande2 Plogbill, 26 juni 2008, kupolen till en krigsradar samt en del av Microwaves test-anläggning i Mölndal. Plogbillsgruppen greps efter att under en halvtimme hamrat på krigsradar samt planterat fikon inne på krigsfabriken. Även en forskargrupp deltog men blev inte gripna eller stämda (se pressmeddelande nedan från 26 juni).

10 december fick Per Herngren stämning till Mölndals Tingsrätt.

— Från idag får jag möjlighet att åberopa vittnen att Microwaves eldledningssystem användes i Irakkriget. Jag ska försöka bevisa att civil olydnad och  direkt avrustning av vapen därmed blir en plikt enligt internationell lag. När företag eller stater deltar i olagliga krig blev det i och med Nurnbergprinciperna medborgarens skyldighet att ingripa, hävdar Per Herngren.

(Nurnbergrättegångarna hölls efter andra världskriget och dömde i folkrättsbrott.)

Åtalet mot Per Herngren är olaga intrång. Mål nr B2761-08

Ulla Røder från Danmark meddelar att hon blev åtalad i november för samma plogbillsaktion. Varför Per Herngren fick stämningen 10 december är oklart. Möjligtvis försvann han en månad i tingsrättsbyråkratin men blev återfunnen under någon hög.

Läs mer. Se bilder från plogbillsaktionen.

03 december 2008

När ickevåldsträning blir oanvändbart

I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar.
De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad.
Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration.
Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter.
Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma.
Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme!
Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans.
I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd.
Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck.
Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på!
Per Herngren
Publicerad i Fredsnytt 2008