22 april 2008

Ledarfixering

”Jag har stött på temat om den viktiga ledaren många gånger under de år jag arbetat med mångfalds- och jämställdhetsfrågor”, berättar Lena Martinsson, docent på Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet. ”Detta är en ledarnormativ diskurs som upprepas i en mängd olika sammanhang och som naturaliserar betydelsen av ledaren.”
För att förstå hur ledarpositionen görs viktig måste man förstå hur positionen ledd konstrueras. Lena Martinsson visar att den starka ledar-diskursen de senaste åren är en del av en pågående naturalisering av klass-relationer där några ”ges större organisatorisk makt än andra och där över- och underordning naturaliseras som något ofrånkomligt”.
Ledaren framställs som den aktive och den som ska starta, legitimera och organisera jämställdhetsarbete och andra förändringar. Den som är ledd ska dock utföra själva arbetet. Här behövs då makttekniker för att pränta in att den som är ledd inte själv kan ta initiativ.
I en undersökning av en jämställdhetskonferens använder Lena Martinsson en intersektionell feministisk kritik. Intersektionell kritik kan förstås som att påvisa hur olika makttekniker och maktsystem interagerar, konkurrerar eller stärker varandra. Under konferensen återberättas gång på gång att eldsjälen blir utbränd om hon inte har chefen eller ledaren med sig. Det präntas in att det är avgörande för jämställdheten att man får med sig cheferna och ledarna.

Undergräva ledarnormativitet

Lena Martinsson lyfter fram möjligheten att jämställdhetsarbetet lika gärna skulle kunna undergräva den ledarnormativa föreställningen. ”Varför inte istället understryka vikten av alliansskapande?”
På konferensen framställs eldsjälar som bloss som inte åstadkommer varaktiga förändringar. Det skulle vara ledaren som gör jämställdhetsarbetet stabilt och genomsyrande. Denna maktteknik kan undergrävas genom att istället betona kollektiv organisering, stöd till varandras initiativ, skapa alternativa former för organisering. Detta blir då en organisering som ”inte så självklart återskapar en klasshierarki av över- och underordnade, av aktiva och inväntande”.
Tanken att man måste ha ledarna med sig för att åstadkomma varaktiga förändringar innebär att man måste ha hierarkin med sig. Organisationen ska inte utmanas i sig. Därmed skapas tron på att ledaren är subjektet för förändring. Organisationen kan bara förändras som helhet, någorlunda harmoniskt utan inbördes kamp eller motstånd från ledarna. Denna ledarföreställning motverkar möjligheten till allianser mellan vanliga deltagare eller mellan anställda eller mellan anställda och deltagare. Möjligheten ”att förändra något tillsammans med andra – underifrån.”

Moderskap som ledarskap

Lena Martinsson visar att denna ledarsyn är parallell med den heteronormativa föreställningen om den aktive mannen och den ”passiva och underordnade kvinnan”. Den är också parallell med den imperialistiska synen på tredje världens folk som efter i utveckling och själva oförmögna att lösa sina problem utan vår hjälpande och förmanande hand.
Hon nämner dessutom nyare makttekniker där kvinnor  framställs som de goda ledarna genom ”jämförelser med rollen som moder”. Denna metafor framställer alltså modersrollen som ledarskap. Den skapar också liknelse mellan vuxna-barn och ledare-ledda. Vi får en naturalisering av föreställningen om modern som ledare, samt även om den gode ledaren som vårdar, sköter och älskar sina underlydande.

Föreställningen om ledare får paralleller i förmedlingspedagogiken som används i värdegrundsarbete, på jämställdhetskonferenser och ledarkurser såväl som i delar av grundskola. Detta är en pedagogik där man föreställer sig att kunskap överförs från kursledare till deltagare, från lärare till elev. Lena Martinsson lyfter fram helt andra pedagogiker där deltagare eller elever aktivt söker kunskap. Istället för att läraren, ledaren återigen görs till subjektet och deltagaren blir objekt som ska ta emot en förmedlad kunskap så behöver deltagare och elever träna sig på att göra sig till subjekt – både individuellt och som kollektiv.
Lena Martinsson visar hur ledarfixeringen blir en ”naturalisering av ett klasstänkande där under- och överordning ses som något oundvikligt, som en paradoxal förutsättning för rättvisa.” Genom en intersektionell kritik kan hon visa hur ett jämställdhetsarbete kan reproducera ett klassperspektiv. Hon visar också att ett snävt klassperspektiv på sjuttiotalet på ett liknande sätt kunde reducera maktrelationer kring kön, ras, funktionshinder och andra skiktningar.
Det är dags att stärka och utveckla tekniker för engagemang, organisering och alliansskapande underifrån.

Per Herngren
2008-04-22, version 0.1

Referens

Lena Martinsson, ”Utbrända eldsjälar Om intersektionalitet och den (o)möjliga kritiken”, Paulina de los Reyes, Satu Gröndahl (red), Framtidens feminismer Intersektionella interventioner i den feministiska debatten, Tankekraft förlag, 2007, s 72-79.

13 kommentarer:

vairocana sa...

Det kan lyftas upp på nationell nivå: varför måste en demokrati se ut på ett visst sätt?

Det finns ett bra begrepp 'reification' som betyder att man hanterar ett abtrakt begrepp som om det vore verkligt.

T ex kan en institution ha skapats i all välmening, men den överlever sig själv och blir en byråkrati på sikt, en egen organism som vill överleva för sin egen skull.

Per Herngren sa...

Gracias, för ett din tanke om reification. Ska meditera lite mer över det begreppet.

Hunar sa...

Väldigt intressant inlägg. Lena Martinsson har skrivit ett kapitel med delvis liknande - "underliggande" - budskap i (o)likhetens paradigm där bl a strukturfixeringen med åtföljande elitism får sig en känga. Även om jag själv gärna tror, inte minst har trott, på detta med förändringsarbete underifrån så finns det även tydliga empiriska exempel på förändringsarbete "ovanifrån". Känns lite ledsamt med diskussioner om den korrekta förändringsstrategin, vilket i sig kan sägas vara en elitistisk happening. Kanske är det dags att någon i poststrukturalistisk anda dekonstruerar kvardröjande mikro-makroperspektiv och blott pratar kontext - själva förändringsgörandet tar väl alltid avstamp mot makten ovan, formeras därmed föreställt underifrån, i hegeliansk anda. Elitistiskt, jo, vad annars? Men inte nödvändigtvis återskapande av klassamhälle å heteronormativitet, eller?

Per Herngren sa...

Hunar! Tack för intressant inlägg!
Du skrev "poststrukturalistisk anda dekonstruerar kvardröjande mikro-makroperspektiv och blott pratar kontext"
Jag läser nu Gabriel Tarde texter från 1880-90. Han är en sociologisk klassiker, som blev bortglömd men håller på att få renässans. Man kan tolka honom som att det vi kallar makro snarare är mikro-imitationer på förenklade praktiker. Så kaptialism, nationalstater, globalisering är i så fall folks användning av begrepp (påstå att man är svensk, vanor (konsumera, deklarera), symboler (flaggor), principer (profit, lönearbete).
Makro skulle alltså vara speciella former av mikro som får virtuella effekter av stater, företag, marknader. Tja, det tål att funderas lite mer på.

Hunar: "förändringsgörandet tar väl alltid avstamp mot makten ovan"
Kanske kan man på ett liknande sätt som Gabriel Tarde (och Gandhi och Thoreau) se makten som en upprepande lydnadspraktik. Då finns det kanske inga pyramider och inget ovan. Tarde pratar om starka imitations-strömmar, där väldigt många lyder på samma sätt.
Hm ...

Hunar sa...

Intressant. Var nog lite otydlig där, men om förändringsgörat formeras "föreställt" underifrån tänker jag att makten på motsvarande sätt föreställt positioneras där uppe, ovan. Ungefär som att alla (nope, gillar inte det totalitära i "alla", lika lite som i föregående inläggs "alltid") som medvetet arbetar förändrande med, mot/för, makt praktiserar att denna är vertikalt uppbyggd, även om vi sedan kan läsa nietzsche å foucault och möjligen instämma i att makten är horisontell och kanske även produktiv (och när vi har gjort det, i enlighet med foucault, samtidigt skapat en/flera makt(er)).

Per Herngren sa...

Gracias, för intressant reflektion (reflektion av ljud inte spegling av något...)

Kom att tänka på ett avsnitt i Tusen platåer av Deleuze-Guattari. De menade att ledare inte leder: Ledare snarare vibrerar!
Min tanke när jag läste detta var att förstå ledare som resonanslådor vilka förstärker strömmar av lydnad.

Makthavare kan då aldrig finnas. Ingen kan inneha makt (lydnad). Lydnad kan dock sätta igång vibrationer hos ledare som förstärker lydnaden så att den blir hörbar eller kännbar med sina vibrationer.

Vi tänker oss ofta att makt kommer från ledare och riktas mot undersåten, men tänker man vibrationer/resonans så blir riktningen snarare åt andra hållet. Det stämmer också bättre med mitt gamla försök att förstå makt och lydnad som synonymer.

Ok, jag tänker mig makt/lydnad som praktiker som använder sig av symboler, vanor, dominanstekniker snarare än ledare. Lydnad gentemot ledare är bara ett ovanligt specialfall av makt. Det är alltså sällan makt är kopplat till ledare.

Kanske kan man då använda Deleuze Guattari även på flera andra former av makt. I så fall blir patriarkal makt, könsordning, gruppmakt, dominans, (alltså makt där ledare inte behöver vara inblandade) ett uppfångande av vibrationer hos symboler, kroppsdelar, myter.

Jag erkänner, det är lite försent på kvällen och tankarna är inte helt klara...

vairocana sa...

Är kanske lydnad och indirekt makt en vana vi har?

Om vi söker en anställning så är vi vana att ha en chef som bestämmer vissa saker.

Det har ju gjorts försök med platta organisationer och processbaserade, men på något sätt verkar hierarki vara ett djupt rotat begrepp.

Tex finns tanken att alla chefer på ett företag finns för agera stödprocesser till sina underlydanden, men jag vet inte om detta fungerar i praktiken?

Kanske i ett litet företag, men något händer när ett företag växer - more is different.

Egentligen skulle mman fråga sig vad ett företags egentliga intention är, och sedan rekursivt applicera på maktstrukturen, som en fraktal.

Per Herngren sa...

Vairocana, du får gärna utveckla dina tankar om fraktala organisationer!!

Jag är inte så kunnig om fraktaler. Det som tycks intressant för motstånd och när man gör upp med container-världsbilden är att många fraktaler är själv-imiterande: delen innehåller helheten istället för tvärtom (self similarity, noninteger).

Om man ser staten (Sverige...) som fraktal så finns det ingen helhet eller princip som kan kallas Sverige, eller nationalstaten. Det är delarna som i sitt agerande (deklarera för skatten, vifta med flaggor, prata om...) förkroppsligar staten.

Och när dessa praktiker ställer sig i kompositioner sinsemellan (att hänvisa och koppla sig till varandra) skapas psykologiska och virtuella effekter av staten som en stor container som skulle innehålla medborgare, städer och organisationer. Men i fraktaltänkandet finns det väl ingen helhet man kan integreras i (noninteger mattematik). Man kan bara upprepa mönstret.

Ok, missförstår jag fraktaler?

vairocana sa...

Jag är heller ingen fraktalexpert!
Men det är väl en ganska poestisk metafor, mer än användbar?

(Typiska fraktaler är t ex Mandelbrot mängders gränsyta. Den grafiska representationen av denna mängd är alltså inte en fraktal, endast gränsytan.)

En fraktal är som en upprepad, nedskalad kopia av helheten.

Det skulle metaforisk betyda att en dålig organisation har dåliga chefer och medarbetare i en dålig container?

Men egentligen ligger ju våran besatthet av hierarkier lite i linje med detta? Ett sätt att försöka kontrollera otrygghet (jmfr kaos teori?).

En konfuciansk motbild mot den daoistiska poetiken?

Vi kanske ställer för stora krav på arbetets resultat? Dvs om organisationens syftet inte är att optimera alla anställdas produktivitet så kommer det att skapas 'dumma' beteenden.

Jämför med Dilbert och med den suveräna filmen 'Office Space'.

Per Herngren sa...

Office space var kul!

Vairocana: "En fraktal är som en upprepad, nedskalad kopia av helheten."

Min fundering: Borde man inte förstå fraktal tvärtom - större mönster är uppskalad imitation av de mindre delarna och deras komposition? Det borde vara därför det på engelska kallas för noninteger mattematik - ickeintegrerad mattematik om man översätter direkt. (Vad kallas det på svenska?) Det är alltså inte helheten som skapar delen utan tvärtom. Om man förstår organisationer på det sättet kan inte hierarkierna representera hela organisataionen eller styra aktiviteterna i organisationen. Det är snarare delarna - molekylerna - som skapar större och större mönster genom sin komposition i förhållande till varandra.

(Deleuze Guattari föreslår ju att vi ska förstå ledare som vibrationer som kommer i svängning, vilket jag tolkat som resonanslåda.)

vairocana sa...

Inom matematiken finns inte tid på det sättet, fraktalen uppstår s.a.s. ögonblickligen.

En annan sak att en dator måste ta tid på sig för att representera.

Non-integer betyder nog att det rör sig om komplexa tal, t ex Julia mängder definieras av "f(x) = x*x + c", där c är ett komplext tal.

Vi människor är duktiga på att hitta och skapa mönster, så det är kanske inte en slump att företag ser ut som de gör?

En annan aspekt är kaos teori, dvs en liten ändring kan orsaka stora konsekvenser.

T ex finns klassiska exempel där man har två jämbördiga grupper som har helt olika produktivitet, ibland 1:100.

Det handlar då om team dynamik, vilket är mycket intressant ur amerikanskt perspektiv. Här är folk inte vana att arbeta i grupp.

Per Herngren sa...

Jag är fortfarande novis på fraktaler. Men här tycks det beskrivas som att den enkla regeln bestämmer Mandelbrot-fraktalen. Det skulle då inte vara helheten som kommer före delen:

http://www.ddewey.net/mandelbrot/

The Mandelbrot set, named after Benoit Mandelbrot, is a fractal. Fractals are objects that display self-similarity at various scales. Magnifying a fractal reveals small-scale details similar to the large-scale characteristics. Although the Mandelbrot set is self-similar at magnified scales, the small scale details are not identical to the whole. In fact, the Mandelbrot set is infinitely complex. Yet the process of generating it is based on an extremely simple equation involving complex numbers.

vairocana sa...

Ok, Mandelbrot mängden är en s.k. fraktal, dvs dess medlemmar har vissa egenskaper.

Men detta är en abstrakt mängd, det finns ingen tid inblandad, utan den uppstår ögonblickligen sas.

Om man vill representera mängden visuellt behöver man göra det i någon slags ordning, men det är fortfarande en representation/modell.

Jmfr kvantmekanik där man talar om 'partiklar' som befinner sig i vissa tillstånd med vissa sannolikheter, men det sägs inte hur de 'kom dit'.

Gadgeten innehöll ett fel