27 juni 2007

Kamp mot publik

Inom delar av vänster och proteströrelse lever tron att världen förändras när folk blir medvetna, får information eller insikt. Detta ifrågasätts skarpt av maktkritiker som Foucault, sociologer som Bourdieu, feminister som Butler, postkoloniala kritiker som Spivak och Bhabha, och motståndsaktivister som Montgomery och Berrigans. Gemenskap, färdigheter, dis/positioner, strukturer, system, samtal, berättande, textualitet, kroppslighet och materialisering lyfts fram som rimligare förklaringar till förändring än medvetandet.

Övertron på insikt och information har gjort föredraget till en huvudform för politiskt arbete. Det föredraget främst konstruerar är åskådare och tyst publik. Föredraget blir ett effektivt medel för att skapa politisk passivitet. Tron på insikt både förandligar och individualiserar politisk kamp. Vi kan kalla detta för politisk andlighet respektive politisk individualism.

Förslag för att motverka publik

1.        Ersätt föredrag med inledningar. Som grundprincip kunde man tänka sig att inledningar aldrig är längre än halva tiden. Deltagarna får i smågrupper rätt till halva den tillgängliga tiden för att samtala om ämnet eller inledarens reflektion. Möjligheten för deltagare att ta sig ordentlig tid till att samtala och undra gör dessutom att svårighetsnivån på inledningen kan höjas avsevärt jämfört med traditionella föredrag.

2.        Ersätt transportmetaforen med produktion och skapande. Istället för transport av tankar från någon insiktsfull föredragshållaren in i något mystiskt inre hos publiken, producerar deltagarna i smågrupperna aktivitet, kunskap och beslut.

3.        Ersätt frågestunden med smågruppsdiskussioner och så kallade bikupor direkt på plats. Arrangörer och föredragshållare uppfattar att de är demokratiska ifall de ger utrymme efter föredraget för frågor och diskussion bland publiken. Men i storgruppsdiskussionen tar några få över och skapar en självvald panel. Storgruppsdiskussionen är en effektiv maktteknik för att producera tysta åskådare som är svårare att genomskåda än föredraget. "Vi ger ju alla möjlighet att yttra sig." Genom att istället gå direkt till smågrupper, med max sju personer, har i princip alla en praktisk möjlighet att ta till orda: att högt tycka och tänka och undra. Med bikupor, tre till fem som flyttar ihop stolarna, går det dessutom snabbt att växla fram och tillbaka mellan samtal och anförande i storgrupp.

4.        Avskaffa redovisningar. Något märkligt behov; att man måste få veta; gör att många arrangörer slösar samtalstid med gruppredovisningar. Redovisningarna av smågruppsdiskussioner är sällan lika intressanta som gruppsamtalet. Redovisningarna får snarare funktionen av kontroll och konklusion. Låt istället smågrupperna fortsätta samtalet. Finns det möjlighet kan inledaren gå runt till de grupper som vill konfrontera eller undra över något. Eller så kan grupperna skicka reflektioner och frågor till inledaren för ytterligare tid i helgrupp.

5.        Även smågrupper kan domineras av några få. Använd därför samtalstekniker från feminism och ickevåldsrörelse för att bryta dominans. Om varje grupp får tilldelat sig, eller väljer: samtalsunderlättare, tidsunderlättare och maktingripare kan makt fördelas och undergrävas. Genom att dessutom inleda smågruppsdiskussionen med runda får alla tid att yttra sig innan den lilla gruppen går över till fri reflektion.

Per Herngren

2007-06-26, version 0.1

12 kommentarer:

Charlotte Riessen sa...

Hej Per!

Ser inte att det med nödvändighet råder en motsättning mellan att bli medveten/nå insikt och ”kroppen”. (I texten nämns ju just kroppslighet som motsats till insikt/bli medveten).

Medvetande/insikt behöver ju inte handla om att förstå olika intellektuella orsakssammanhang.

Tvärtom att bli medveten/nå insikt, sker ju ofta just via kroppen. Man behöver inte översätta medvetandet/insikten i ord. Det räcker ofta att den sitter där, i kroppen, ibland som en reflex.

En insikt som enbart uppstår i form av ordförståelse ser jag inte som en insikt. Insikten/medvetandet är ju ofta kropplig, som en abstrakt känsla utan ord, och utan att man kan definiera känslan heller. Man vet kanske inte ens om att den är där. Inte förrän man i en ny situation märker att man har förändrats, att ens beteende mönster plötsligt är annorlunda, då inser man kanske att man har nått ett nytt medvetande, rent kroppsligt.

Orden kan vara bra om man vill försöka nå andra med det talade/skrivna ordet för att man vill berätta om sina upplevelser. Men är inte nödvändiga för att nå insikt/medvetenhet. Tvärtom. Och att försöka "skapa insikter" genom att hålla "föredrag" är inte särskilt effektivt.

Medvetande/insikter skapas snarare när man erfar något, är med om saker och ting, med sin kropp, t ex i form av rollspel. Så som vi
t ex gjorde på 80-talet nät vi tränade feministiskt självförsvar, ingen tid ägnades då till ”föredrag” däremot ägnade vi oss åt rollspel. Överföll varandra på småvägarna upp i Dalarna (det var riktigt kul ;-). Genom dessa rollspel blev vi medvetna, nådde insikt, bortom orden. Och på så sätt förändrade vi oss, och världen.

Detta kan man jämföra med det lilla lilla barnet, som ju är medvetet. Barnet ser, eller rättare sagt, erfar (känner, ser, hör) vad som pågår. Men kan inte tala om för sin omgivning vad hen erfar, därför trodde också vuxenvärlden för inte så länge sedan att små barn knappt var medvetna. T ex trodde man att de inte kände smärta och utförde operationer på spädbarn utan bedövning.

Den nivån, det lilla barnets, har vi alla kvar inom oss. Och det innebär definitivt inte att man inte är medveten, man har bara inte översatt medvetandet i ord.
Däremot är det rätt så vanligt vi människor har ordens förståelse men utan vara medvetna.

Orden och de intellektuella insikterna kan alltså vara bra att ha, om man vill nå andra. Men är inte nödvändiga för att man ska vara medveten/ha insikter. Kroppen/känslan (ordet känslan i dess utvidgade form, inte bara sorg/glädje etc.) däremot är nödvändig för medvetandet.

Och när vi använder kroppen, när vi exempelvis tränar i form av rollspel, inför en civil olydnads aktion, så ökar medvetandet.

Per Herngren sa...

Tack för en intressant reflektion! Ska jag tolka den som en kritik mot att göra folk till publik utifrån ett mer bejakande av det subjektiva och medvetandet än jag hade i min text? Du lyfter bland annat fram förkroppsligandet som viktig för att bli medveten. Då blir publik-sittandet ett förkroppsligande av en maktsituation där man också tystas.

Charlotte Riessen sa...

"Ska jag tolka den som en kritik mot att göra folk till publik utifrån ett mer bejakande av det subjektiva och medvetandet än jag hade i min text?"

Ja, så tror jag man också kan sammanfatta delar av det jag skrev. Vill visa på en annan användning/tolkning av ordet insikt/medvetande. Och att den i den tolkningen går utmärkt hand i hand med t ex pro aktiv konflikhantering.

Vill alltså problematisera användningen av termerna insikt och medvetande som en form av intellektuell kunskap, eftersom jag ifrågasätter om det överhuvudtaget är att beteckna som insikter/medvetande, om insikten enbart är intellektuellt förankrad, och inte förankras "djupare".
Ordet "djupare" här inte använt som ett sätt att mystifiera, utan ett något fyrkantigt sätt att uttrycka det som som annars skulle kräva flera A-4 ark för att förklara. Finns inte utrymme för det här...

Och jo, publiksittandet kan nog sägas vara en situation som är ett dförkroppsligande av en maktsituation där man också tystas. OM det är så att "föreläsaren" förmedlar normen att publiken bör vara passiv och inte ifrågasätta det som sägs. Tyvärr är det så att vi också är uppfostrade att tro på ledare, att överlämna ansvar, vilket medför att även om kursledaren kämpar för att publiken just inte ska vara en "publik" utan istället vara medskapande så är det inte säkert att hen lyckas.

Per Herngren sa...

Charlotte, jag håller med i flera saker du skriver. Här har jag dock en reflektion:
"publiksittandet ...en maktsituation ... OM det är så att "föreläsaren" förmedlar normen att publiken bör vara passiv och inte ifrågasätta det som sägs."

Här tänker jag själv tvärtom: Publik-skapandet är ännu svårare att genomskåda med de föreläsare och samtalsledare som öppnar upp för diskussion och frågor. Eftersom storgruppen omöjliggör allas deltagande så skapas det under frågestunden istället en självvald panel bland publiken. Det är den där illusoriska storgruppsdiskussionen jag menar bör ersättas med smågruppsdiskussioner.

Med illusorisk menar jag att storgruppsdiskussioner aldrig finns, det är alltid en smågruppsdiskussion - hur stor gruppen än är. Det är bara några få som pratar med varandra. (Även om fler yttrar sig) Men i det som kallas storgruppsdiskussion döljs den elitistiska makten av en demokratisk retorik.

Charlotte Riessen sa...

Och här håller jag bara med dig, tänkte jag just säga, så kom jag på att du säger att vi tänker motsatt ;-) Hmmm.

Det finns naturligtvis alltid nyanseringar man kan göra; naturligtvis är det så att det blir en "paneldiskussion" i en storgrupp, men det är ju då det där fina i kråksången kommer in, nämligen att man skapar en struktur som strävar efter att motverka detta, t ex genom rundor, maktingripare osv. MEN även då kan det bli en snedvriden illusorisk storgruppsdisskussion. Maktingripar-rollen kan t ex användas på så sätt att "avvikaren" tystas. Särskilt om man helt och hållet låter maktingriparen på egen hand, efter avslutad storgrupp, "ta hand om problemet", dvs. hyssja ned den som "stört", i all välmening för att inte "störa" gruppen.

Där finns alltid en mängd tabun och osynliga normer när människor möts, som kan användas mot "avvikaren" (den som stör) i gruppen, under täckmantel att den personen inte är tillräcligt demokratisk/frigjord/pacifistisk/kommunisktisk/"pro-aktivistisk"/feminsistisk/borgerlig eller what ever... Vi kan bara ödmjukt säga att vi är rätt så ofullkomliga. Och vara på vår vakt mot våra egna inre införlivade/internaliserde förtryckare. Och vara vaksamma på att vi inte använder dessa "alternativa" tekniker på ett förtryckande sätt.

The blog sa...

Hej en reflektion kring yta-djup och insikt, det berör den tidigare bloggposten där jag också kommenterade.

Dem kroppsliga vetskapen - insikten som Charlotte skriver - skulle man kanske kunna kalla grundad vetskap, eller bottnande vetskap. "Bottnande vetskap" tycker jag låter bäst kanske. Jag har alltid tyckt att djup låter så fel, eller att det åtminstone har använts så många gånger utanför sitt "meningsområde" att det på något sätt är tjänligt att försöka beskriva det på nya sätt.

/Elis

Per Herngren sa...

Hej Elis
Tack för din reflektion!
Om jag tolkar Fergusons och Foucaults kritik mot yta-djup rätt så lyfter de fram relationer och länkar mellan ytor som alternativ till öppen-dold metaforer.
Jag vet inte om grundad eller bottnad blir en döljande, mystifierande metafor?? Tål att tänkas på.

Grundad vetenskap används som begrepp av en empirisk sociologi som är inriktad på kvalitativ forskning med mycket deltagande, och där teorin kommer ur deltagandet. Det blir nästan anti-teoretiskt och en maktanalys över deltagandet verkar saknas. (Om jag minns rätt, det var tio år sedan jag läste om grundad forskning)

The blog sa...

Hej!

Ja, då är grundad dåligt om det liknar ett befintligt begrepp.

Hmm. Jag läste och förstod kanske svaret bättre denna gång. I sådana fall tror jag att jag tänker att man får uppfinna ett vokabulär som är mer avancerat för kontakter och länkar mellan dessa ytor. Tycker nog att "bottna" passar bra in där, som en del av flera ord.

Jag funderar lite på det för att jag alltid har haft problem, ganska stora problem, med att förstå filosofier där jag upplever att filosofins fokus eller vilja är irrelevant för mig (antikens naturfilosofer när vi har naturvetenskap exempelvis).

Gentemot det så tänker jag mig att det är idealt för en filosofistudent att kunna gå in och ut i olika idésystem och skaffa sig en "ytlig" kunskap om olika områden . Jag vill mer använda befintliga filosofier till att jämföras med mina befintliga idéer på ett sätt som inte är bra som filosofistudent.

Jag började fundera vad psykologi/pedagogik har att säga på området, tror de har bra svar. Är det inte så att man ofta när man tar till sig en idé har en ordmässig förståelse, och att den kan "sjunka ned" eller kanske "spridas ut" i kroppen. Och att man kan göra det genom att använda hela kroppen också, att inte bara vara stillastående. Och att det är en process som också är intellektuell. Helt plötsligt kan man få upplevelser av att man verkligen förstår ett ord och upplever sig vara i det närmaste i kontakt med dess riktiga betydelse, ofta genom att man förstår hur ordet uppkommit, men det är också en känslouppblandad, vidare upplevelse för mig i alla fall.

Vet inte om jag tog det vidare, men det är en intressant terräng att utforska. Tror att man tjänar på att fixa en vidare vokabulär efter att ha hört yta-djup-kritiken.

Tillägg:
Jag vet inte om vi tog upp det men jag tror platt/djup-dikotomin inom konst kunde gå in här också. Det där ordet platt säger mig ingenting, men jag vet hur det känns när ett konstverk känns konstnärligt och när ett konstverk inte gör det. JAg brukar prata om det som att det konstnärliga har en typ av "bred information" och det här ordet är i det närmaste intuitivt uppkommet. Men bred är känslan jag får i relation till det andra. Då får jag ju bred/platt här.

Slutsats:
Skulle alltså tro, för egen del, att diktotomierna är klumpiga och riskerar att fylla dåliga funktioner i samtalssfären, men att de i princip beskriver något verkligt, men att man tjänar på att göra vokabulären mer avancerad på dessa områden.

/Elis

The blog sa...

Och läs gärna min blogg, förresten. Det är grundat ganska mycket på hur man kan bryta ner åsikternas och åsiktsgruppers murar, icke-våldsteknik i samtal om man ska koppla det till icke-våldssfären. Jag har inte riktigt berört allt sådant mer specifikt än, men det är det mitt tänkande cirklar kring. Det är mycket om språk, språknormer, beteendenormer och att koppla det inifrån sig själv ut till världen.

http://jajagvill.wordpress.com

Per Herngren sa...

Elis - Din blogg är ju så intressant att jag genast lade in den under rubriken Andra utsiktspunkter (mina blogglänkar) Tack!

The blog sa...

kul!

Per Herngren sa...

Elis: Du skrev: "att den kan "sjunka ned" eller kanske "spridas ut" i kroppen"
Jag gillar att spridas ut i kroppen. Foucault använder ju art/konst dubbeltydigt som färdighet som sitter i kroppen, men också som en koppling mellan våra kroppsliga färdigheter och produkten konst. Färdigheter blir då inte privata och individuella utan de sträcks ut i världen. Samma sak gäller då kunskap och vetenskap, de är kroppsliga konster ute i världen snarare än inre egenskaper.

Gadgeten innehöll ett fel