25 april 2007

Civil olydnads största misstag

(Jag behöver hjälp av era erfarenheter: Stärker eller försvagar era erfarenheter av blockader min analys?)

 

Det största misstaget i den civila olydnadens historia är blockader. Att blockader har gjorts till den främsta metoden för civil olydnad leder till att den reproducerar det hegemoniska maktspelet istället för att innovativt lösa problem och bygga nya självständiga samhällen med nya möjligheter.

När Gandhi var som mest kreativ använde han proaktivt motstånd. Lösningen av ett problem blev också hans metod för den civila olydnaden. När lokal saltutvinning och bommullsproduktion förbjöds av kolonialmakten bröt han salt och spann bomull. Målet blev medlet. Det geniala hos Gandhi filtrerades dock till stor del bort när hans ickevåld exporterades till kolonialmakten och den övriga västvärlden.

I väst hade delar av vänstern redan under Gandhis tid fastnat i krigiska metaforer kring styrka och kraftmätning. Detta tog sig uttryck i en övertro på det som uppfattades som kraft: massrörelse, opinion, mediatäckning samt strejk. Det västerländska ickevåldet gjorde samma misstag som vänstern och sökte metoder för att göra olydnaden stark i en kraftmätning. Blockaden blev därför den logiska analogin till både strejken och massdemonstrationen.

Blockaden skulle som strejken faktiskt hindra motpartens verksamhet. Och precis som i massdemonstrationen blev antalet deltagare metafor för opinion och politisk styrka. Den våta fantasin blev att få med så många att man faktiskt stoppade en verksamhet.

Jag föreslår att det här tänkandet kommer från en metaforisk koppling mellan politik och manlighet, mellan makt och kroppsstyrka. Det leder till att kampen med hjälp av vakter och poliser reproducerar kroppsliga upplevelser där makt tycks bygga på närmast fysisk styrka.

 

Blockader stärker makt

Här är min analys över hur blockad bekräftar och stärker den rådande makten snarare än undergräver den:

  • Blockader pekar ut motparten som huvudperson i dramat. Blockaden ska hindra motpartens verksamhet. Deras verksamhet blir den produktiva skapande verksamhet som ska hindras. Motparten placeras därmed i centrum.
  • Blockader är reaktiva snarare än proaktiva. Blockader bekräftar det den reagerar emot. I Gandhis mer kända aktioner var det istället polisen som blev reaktiva och hindrade självständighetsrörelsen i deras verksamhet. Eller också blev polisen passiv som under saltmarschen och tillät saltutvinningen. På ett genialiskt sätt vände Gandhi elegant på de förväntade rollerna. Vem är det som regerar? Vem är aktör? Vem är samhällets subjekt?
  • Blockader blir en fysisk kraftmätning som främst reproducerar själva kraftmätningen. Därmed stärker blocken den redan starke. Precis som i brottning eller dragkamp skapas ett spel där teknik och styrka blir det logiska idealet. Kraftmätningen blir mål i sig själv.
  • I förlängningen av den fysiska kraftmätningen lockar våldet. I boxning och brottning finns domare som stoppar spelet så fort spelet bryter mot reglerna och övergår till våld. Detta behövs eftersom våldet finns inbyggt som förväntad överträdelse, som nästa steg, som frestelse när man är på väg att förlora.
  • Under blockader byggs förlusten in i kampen. Blockaden skapar med nödvändighet ett maktspel där ena parten ska segra och den andra förlora. För att motverka den inbyggda frustrationen har blockerare skapat provisoriska delsegrar.  Delsegern mäts i hur länge förlusten kan uppskjutas. ”Åh fantastiskt, vi blockerade i tre dagar!”

 

Blockadspelet har inbyggda mål som aktivisterna inte kan värja sig emot. Blockad producerar därmed sin egen förlust. Följden av dessa inbyggda mekanismer blir att blockaden motverkar verklig förändring och den motverkar dessutom själva syftet med ickevåld: direkt skapande av samhällen med andra regerande logiker än lydnad, styrka och våld.

 

Per Herngren

2007-04-23, version 0.1

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel