24 oktober 2006

Jag hör vad du säger - en maktteknik

Inom delar av konfliktlösning och ”aktivt lyssnande” brukas frasen ”Jag hör vad du säger” för att visa att man lyssnar. Jag föreslår här att den ofta fungerar som en maktteknik.

Enligt Anna Gunnarsson, sjuksköterska på psykiatrisk klinik, används ”jag hör vad du säger” gentemot patienter för att tala om att man hört, utan att lova att man kommer att göra det de frågar efter och utan att antyda att man håller med.

Den nyttjas, enligt Anna Gunnarsson, för att ”inte gå med i patientens sjukdom” - uttryck inom psykiatrin - men ändå bejaka att patienten själv upplever eller tycker så.

”Jag hör vad du säger” kan i olika sammanhang motsvara:

  • bekräftelse på att man förstår, utan att gå med på vad den andre säger
  • ”jag har inget intresse att bidra mer till det här samtalet”
  • klappa på huvudet
  • avspisande
  • jag förstår dig så du behöver inte förklara mer
  • snälla, kan vi sluta det här samtalet och prata om något annat

Per Herngren

2006-10-24, version 0.1

17 oktober 2006

Kritik mot integration

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt.
Här är en suverän kritik av integrationstänkandet från Statens Offentliga Utredningar:
SOU 2005:41 Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, s 7-8

”Integrationspolitiken sätter upp ett mål om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samtidigt som den vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Särskiljandet mellan de som integrerar och de som ska integreras etablerar även en hierarkisk ordning. ntegrationens skapande av skillnad berör inte bara etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund, utan även formeringen av ett föreställt majoritetssamhälle.

En av de viktigaste invändningarna mot integrationstänkandet är således att det utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett ”vi” som ska integrera och ett ”de” som ska integreras. Denna polariserade verklighetsuppfattning är i sin tur beroende av den anonymisering och homogenisering som döljer sig bakom användningen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare”, det vill säga av att individer och grupper definieras och ses i första hand utifrån den uppsättning egenskaper som kan associeras med tillhörigheten i någon av dessa grupper. En sådan definition innebär samtidigt att andra tillhörigheter, identiteter, egenskaper, preferenser och erfarenheter förbises eller nedvärderas. Homogeniseringen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare” och cementeringen av dessa gruppers differentiering är två sidor av samma mynt. Gränsdragningen mellan dessa kategorier är inte bara inbyggd i premisserna för integrationstänkandet; den återskapas och naturaliseras i sociala praktiker, i kunskapsproduktionen och i symboliska handlingar genom vilka idén om integrationen, om att ”de” ska bli värda att leva bland ”oss”, implementeras, kartläggs, följs upp och utvärderas. Integrationstänkandets fundamentala paradox är att det måste förverkligas genom en uppdelning i ”vi” och ”dem” en uppdelning som även skapar en illusion om en intressepolitik som bör och kan formuleras inom ramen för en identitetspolitik.”

Moral stärker konflikter

I äldre systemteori tänkte man sig att moral hade en integrerande funktion för samhällen. Men Luhmann (Social Systems Theory) visar att moralen snarare har en konfliktskapande funktion. Moral motverkar och trycker tillbaka konfliktlösning och medlingslösningar.

Moral kräver rätt. Moral kräver av vi skyddar den svage mot den starke. Moral kräver ingripande. Moral accepterar inte underlåtenhet att handla.

Luhmann förstår konflikter som immunsystem för samhällen. De motverkar samhällens stagnation, kollaps och död.

Foucault har en liknande positiv syn på konflikter: I en gemenskap utan konflikter har någon fått lida för det. Konfliktlöshet är ett tecken på att någon är tystad, utfryst eller undertryckt.

Tja, några sömniga tankar vid midnatt efter att ha läst ett par sidor Luhmann Social Systems Theory.

Per Herngren

2006-10-17 version 0.1

16 oktober 2006

Myter om "kravaller" i "förorten"

De påhittade kravallerna i Angered

”Oavsett om det är 10 eller 50 rutor som krossas så är det lika förfärligt att ungdomarna i Angered, Hjällbo, Hammarkullen och Lövgärdet gått ut och medvetet förstört sina egna stadsdelar. De har vandaliserat skolor, ålderdomshem och butikslokaler.”

Det är skrämmande att på GP:s ledarsida få läsa detta och samtidigt i samma tidning läsa att kravallrubrikerna enligt polisen var helt felaktiga. På nytt tvingas företrädare för dem som bor i eller arbetar i Nordost bemöta mediernas skriverier om Angered av den typ som Malin Lernfelt presterar. För den som på GP:s ledarsida försöker producera politisk propaganda är det tydligen ointressant vad som verkligen hänt. Då skulle ju det inte gå att skriva: ”Det är nog dags för vänsterblocket att backa hem från sitt självförsvar om att allt går åt rätt håll och börja se verkligheten.” Vilken verklighet? Den som skapas av rubriker och GPs ledarsida eller den som de boende och aktiva gör sig till tolk för i tidningen?

Vi – far och son - som skriver detta har bott i Hammarkullen och på skiftande sätt varit verksamma i Angered i 26 respektive 35 år. I rollen som ordförande i några av de samarbetsråd vi byggde upp i Angered och som pastor i Hammarkullen under 14 år fick Leif Herngren tillsammans med andra åter och åter bemöta de fördomar som odlas av åtskilliga som i många fall aldrig levt med i det pulserande liv som råder ute i dessa stadsdelar – eller ens varit här. Vid uppvaktningar av de politiskt ansvariga och senare själv skolpolitiker har det gått åt mycket kraft för att visa på att också centralorten Angered bebos av människor. Under denna helg då GP lanserade sina fördomsfulla rubriker höll Per Herngren en kurs om ickevåld och konflikthantering i Lövgärdet. Intresset för ickevåld var så stort att hälften av deltagarna omedelbart anmälde sig till två dagars fortsättningskurs.

De tre böckerna om Hammarkullen som Jens S. Jensen gett ut under en tjugoårsperiod ger denna andra bild av en förort. Han kom som nyutbildad arkitekt till Hammarkullen för att skildra denna stadsdel och bosatte sig där en tid. I den första boken skrev han: ”Mitt sätt att se på Hammarkullen förändrades totalt under denna tid. Från att ha varit fixerad till den brutala miljön till att utgå från de människor som bodde i miljön.”

Inte sällan har våra försök att peka på det positiva här i Angered bemötts av att man ansett att vi inte ser det negativa. Vårt och mångas engagemang i och för Angered har naturligtvis sin grund i att vi inte bara sett problem utan också sökt ta tag i dem. Kanske är det Angeredsbornas långa engagemang som gjort att den generella brottstatistiken antyder att vårt område är lugnare än flera andra stadsdelar.

En bild som många av oss bär med sig av Hammarkullen är det som hände efter den ohyggliga branden på Hisingen. I Hammarkullens kyrka samlades överlevande med anhöriga och de som ville vara vid dessas sida som drabbats. Där stod imamen tillsammans med präst och pastor från olika kyrkor - en bild av människors möten i Angered.

Vi frågar: Är det möjligt att slippa medianidbilderna av Angered? Är det möjligt att media kan se och skriva om dessa stadsdelars problematik utan överdrifterna och samtidigt ge något av allt det fina, av innovativt samhällsbygge, av lokal och internationell solidaritet, som präglar vårt Angered?

Leif och Per Herngren

Oktober 2006

05 oktober 2006

Härskartekniker i alternativa mötestekniker

Bakgrund: Under ickevåldskurser brukar man ofta lära ut feministiska och ickevåldsliga mötestekniker. Dessa anses vara mer demokratiska än traditionella. Men de kan också omformas till att bli härskartekniker.

Sekt och härskartekniker i alternativa mötestekniker

Jag har försökt analysera fallgropar, faror och möjligheter hos alternativa mötestekniker. Vad är demokratiskt och vad blir odemokratiskt och maktfullkomligt. Här är två snabba reflektioner. Det skulle vara intressant att höra andras analyser eller invändningar:

Skamning och förnedring av förövare:

Från 1996 och senast för någon vecka sedan har jag då och då stött på personer som gått ickevåldskurser som berättat för mig att de lärt sig att Maktingriparen eller Stämningsunderlättaren ska säga ”förtryck” i gruppen när någon avbryter, nedvärderar, är nedlåtande eller oförskämd. Detta blir ju en förnedringsteknik gentemot förövaren. Själv brukar jag lära ut att den som är vald till Maktingripare löser problemet genom att avbryta och kanske be om ursäkt, upprätta offret, stramar upp moral och regler.

Men Maktingriparen undviker att peka ut boven inför hela gruppen. Sedan kan Maktingriparen ju alltid ta ett gräl enskilt efter mötet och förklara att ett uttalande är sexistiskt, rasistiskt eller nedlåtande. Utpekande inför en grupp är ett effektivt sätt att stöta ut någon ur gemenskapen. Förövare blir tvungna att bli defensiva eller aggressiva för att skydda sin integritet. Skamning inför grupp är också vanlig sektteknik för att skapa konformitet. Man kan säga emot enskilda men man kan inte säga emot hela gemenskapen.

Mobbningstekniker under möten:

Några tekniker som funnits i rörelser i bl a Belgien och Skottland har börjat komma till Sverige. De används ofta under stormöten. När någon talar lyfter deltagarna händerna för att visa vad de tycker. Dessa får då funktionen av mobbning av de ickepopulära, eller karismatisk upplyftning av vissa deltagare:

  • Praise, lyfta armarna och skaka händerna. – Visar att man stödjer talaren.
  • Slå handen mot sin egen hals – Visar att man vill att talaren ska sluta tala, att hon är tjatig eller upprepar sig.
  • Tummen ner - Visar att man är emot vad talaren säger.

(Kommer någon ihåg fler varianter?)

Mobbningsfunktionen kommer ur att de som utför hand-teknikerna tycks representera hela gruppen. Budskapet blir att ingen vill lyssna på vad talaren tycker är viktigt. De som utför handteknikerna är dock inte valda av gruppen, de har inte blivit tilldelade funktionärsroller. Istället för att en vald funktionär förklarar ”objektivt” när tiden gått ut skapas ett grupp-tryck som talaren tvingas underställa sig eller trotsa. Talaren anar att folk ogillar hennes åsikter eller också ogillar de att hon överhuvudtaget yttrar sig. Handteknikerna ersätter delvis saklighet, argument och dialog.

Karismatisk utvaldhet kommer från att vissa genom praise-markeringar framstår som populära, medan andra inte får praise-tecknet (eller applåder).

Tja, några tankar från andra?

Per Herngren
2006-10-03 Version 0.1

Gadgeten innehöll ett fel