11 augusti 2006

Sverige mest kapitalistiskt i världen...

Under frukosten – pannkaka med nytinade blåbär – såg jag på tv4 nyhetsmorgon. När jag hade munnen full av pannkaka fick jag reda på att svenskarna har den största andelen fondsparare i världen. Så om den kapitalistiska mätstickan mäter hur stor andel av befolkningen som satsar på kapitalismen …

Chao

Per

Umberto Eco uppmanar till civil olydnad mot avgifter

Svenska Dagbladet Publicerat 21 juni 2006 05:30

”Konsumentmakt manifesteras nog bäst i civil olydnad - av det slag som författaren och professorn Umberto Eco berättade om i sin bok "Vad kostar ett mästerverk?" (1987), det vill säga den rörelse i USA av människor som tröttnade på de stora telefonbolagens hutlösa priser. I stället för att använda de förtryckta inbetalningskorten, skrev de egna och - vilket var själva sabotaget - betalade alltid in tio cent för mycket. Detta klarade inte bolagens administrativa system. Allt sattes i gungning, systemen klappade ihop, bolagen vädjade i tv till abonnenterna att sluta med tilltaget.


Det var en uppfinningsrikedom jämförbar med den kreativitet som banker och företag besitter för att få oss att betala för att betala. I tider då vi gör deras jobb genom att använda oss av Internet, har det blivit ännu större anledning att vägra betala för att betala.”

Av JAN-EWERT STRÖMBÄCK

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12997998.asp

Radikal pensionsfond

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Jimmy & Anders Tack för intressanta tankar!
Jo, jag tror det skulle vara möjligt att starta en pensionsfond som är revolutionär. Då definierar jag revolutionär som att ett system med en systemlogik ersätter ett annat system med en annan systemlogik. Detta ersättande behöver förverkligas inom en sfär men ersättandet behöver inte vara totalt.

Om man startar en pensionsfond som mot en rimlig ränta (1-2 %) bara lånar ut till demokratiskt styrda kooperativ i tredje världen och kanske också kooperativ i vår del av världen, då blir den fonden del av ett system-ersättande. Detta ersättande är inte ofullständigt utan fullgjort i liten skala inuti kooperativens demokratiska interna struktur och i den kooperativa marknaden samt i det demokratiskt-pensionsfondstyrda finansieringssystemet.

Om jag förstår modern systemteori rätt så tänker man sig inte ett enda stort system utan flera system som kan konkurrera eller skydda sig från varandra - de blir autopoietiska, alltså självskapande. Några system kan givetvis dominera som ex heterosexuell kärnfamiljer, nationalstater, kapitalism. Dessa dominerande system kan kolonisera varandras sfärer men
inget system tar över och blir totalt.

Ett mindre system kan på samma sätt förverkliga sitt eget system, alltså i liten skala ersätta ett annat och dessutom skydda sig mot andra större system. De dominerande systemen kan då inte dominera i det lilla systemets självskapande sfär. Det mindre systemet kan även ta energi (ex kapital, arbetskraft, kunskap, färdigheter) från de större systemen.

Hypotes: Utan handelskapitalismens experimenterande och finslipning i Holland och andra kuststäder mitt under feodalismen hade kapitalismen inte kunnat ersätta feodalismen några århundraden senare. Handelskapitalismen tog också en stor del av sina produkter från feodalismen. Det lilla ickeproducerande handels-systemet exploaterade alltså det större
producerande systemet.

Ett system kan alltså göra sig självstyrande trots att det är omgivet av mycket större system.

Förslag: Att vi "ersätter" en stor del av vänsterns negationer: protester och systemkritik med ett proaktivt systemskapande. Vi kan ex experimentera med ett nytt parlament - kanske hellre än att starta nya partier som stärker det gamla parlamentet. Och så har vi ju pensionsfonder, k0operativ etc.

Chao,
Per

Civil olydnad måste tränas och läras

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria och Börje! Tack för era tankar!
Jag skulle vilja invända mot ditt förslag, Maria, att civil olydnad inte ska läras ut.

Ok, låt oss för ett ögonblick gå tillbaka motståndets gamla patriark. Gandhi föreslog att civil olydnad är svårare att lära sig än att bli soldat. Man behöver alltså längre utbildning för civil olydnad än en militärutbildning. Om yrkessoldater får två till fem års (?) utbildning borde alltså en heltidsutbildning för civil olydnad bli, tja, säg tre till sju år.

Jag tror detta stämmer ganska väl. Jag har själv försökt skissa på en sjuårig utbildning i civil olydnad. Man ska dock undvika att mystifiera civil olydnad. Motstånd är inte svårare än andra verksamheter i samhället. Ingenjörer, lärare, läkare, sjuksystrar får ju tre till sju års utbildning för att kunna göra ett bra jobb.

Den andra mystifieringen vore att göra olydnad till en attityd: Olydnad är ingen åsikt eller inställning utan en rad svåra och komplicerade system och tekniker för motstånd. Vi skulle inte lita på en outbildad läkare som hade läkarkallelsen som en attityd eller livsinställning.

Här är en hypotes: Om ett par folkhögskolor tog på sig att ge en tre årig utbildning i civil olydnad så kanske att man efter några år får ett par tusen utbildade motståndskämpar: Då gissar jag att vi skulle kunna stoppa exempelvis vapenexport och med tiden kanske även några andra former av svensk delaktighet i förtryck.

Jag föreslår inte en elitlösning utan snarare att motstånd blir en vardaglig verksamhet med etiska, estetiska, praktiska, teoretiska tekniker och metoder precis som socialt arbete, arbeta i kvinnojour, arbeta som lärare eller läkare: Olydnad blir alltså på samma nivå och därmed jämställt med andra nödvändiga delar av ett fungerande samhälle.

Tja, några tankar
Per

Religion som opium eller motstånd

Dialog med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria

Jag gillar din analys av kyrkans hierarki. Patriarkala strukturer inom kyrkan legitimerar och befäster motsvarande strukturer i andra system. Själv är jag inte så fokuserad på att förändra hierarkin inom vare sig kyrkan eller nationalstaten. Jag försöker arbeta med att skapa nya system. I dessa försöker vi finslipa systemen genom att fokusera på innovationer, som nya organisationsformer, mötestekniker, och nya motståndsformer som ex proaktivt motstånd istället för protest.

I bästa fall, när vi ibland lyckas skapa något som fungerar, kan andra system som kyrkan, lagen, nationalstaten och den mer laglydiga vänstern plocka innovationer från detta systembyggande. Kanske kan det finnas större möjlighet för reformationer i de gamla systemen om man fokuserar på att bygga nya system, än om man försöker påverka de gamla systemen genom protester.

Hilsen fra Hammarkullen

Per Herngren

Hur kan vänstern förändras.

Reflektion med Jimmy Sand om Vägval Vänsters och vänsterns framtid

Hej Jimmy
Här kommer en tanke på en något mer drastisk förändring av Vägval Vänster: Kanske ska vi lämna själva "uttalande-praxisen" och mer syssla med att initiera förändrande system och kritiskt utvärdera olika proaktiva experiment. Alltså vara med i det praktiska kunskapandet snarare än i åsiktsskapandet. Det skulle bli en vridning från ett idealistiskt arbete till att istället bidra med analys och förslag om hur socialismen materialiseras. Ok, jag ska uttrycka mig enklare: Låt oss inrikta oss på att förverkliga det vi tror på istället för att producera åsikter.

Låt vänstern bli proaktiv, alltså att faktiskt förverkliga och initiera förändring. Då tror jag vi ska göra som bankkapitalismen i Italien på 1000 talet och den första förlagskapitalismen på 1600-1700 talet, experimentera i liten skala. Kapitalismen finslipade sina verktyg, system och strukturer i åtta hundra år innan den slog igenom till produktionskapitalism. Jag tror vänstern behöver bli mer innovativ än uttalande.

Det kan vara allt från små bestående experiment, till att under kort tid testa eller simulera vissa system under ett seminarium. Det kan ex vara att testa nya beslutssystem, som ex feministiska mötestekniker. Eller att testa varianter av motstånd, civil olydnad. Hitta former för kollektivt boende som inte bara passar ungdomar. Eller att simulera hur vi skulle kunna skapa en demokratisk och dynamisk infrastruktur för kooperativa företag.

Eller varför inte i liten skala pröva Johan Lönnroths förslag om att skapa pensionsfonder som investerar i demokratiska företag (kooperativ, föreningar). När jag bodde i USA var jag medlem i en lokal, radikal bank, som liknar det samarbete i olika delar av tredje världen med mikrolån som Maria Hagberg tog upp på VVVs paneldebatt i Gtb för ett par månader sedan.

Ytterligare något som ligger mig varmt om hjärtat är att att börja använda samhällsbegreppet. Varför inte börja prata om ett frihetligt socialistiskt samhälle, som uppstår och reproduceras genom olika aktiviteter och arrangemang. Och sedan titta på hur vi kan förtäta detta samhälle, skapa infrastrukturer, innovativt utveckla system som gör oss mer rationella, mer omsorgsfulla, mer toleranta, mer demokratiska.

Tja, några tankar från Hammarkullen
Per Herngren

Gränsöverskridande OCH gestaltande

Diskussion med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria
Du föreslår att det är själva gränsöverskridandet som är samhällsförändrande. Om jag förstår dig rätt så innebär överskridande av gränser att bryta lagar, normer, strukturer, nationsgränser etc. Jo, jag håller med.

Får jag fundera högt en stund över hur Gandhi tänkte kring detta? Det som kanske är ett av Gandhis största bidrag till motståndet är att gränsöverskridandet eller olydnaden inte bör ske som en negation, ett nej-sägande, en protest. Istället föreslog han kombinationen olydnad och
konstruktiva programmet.

Man skulle använda målet som medel. Istället för att satsa på en dålig kompromiss är det bättre att förverkliga målet, om så bara för några personer, eller i någon timme. När man stoppas får man utvärdera, finslipa och göra det igen och igen. Alla sociala strukturer är egentligen upprepningar - som är möjliga för andra att också upprepa.

Om jag förstår honom rätt så är det ingen större mening att bara ockupera en vårdcentral i protest mot nedläggningen. Man bör ockupera den och utföra den verksamhet man vill ha. Och man bör visa upp en bättre verksamhet än tidigare.

Gestalta och visa istället för förklara alltså. Att med ord peka på gränsöverskridande blir abstrakt och svårt att ta till sig. Att visa på något bättre ger alla möjlighet att se och utvärdera. Är den här gruppens verksamhet bättre än statens/företaget. Här kan man se Gandhis som
materialist: man måste materialisera. Och den del av vänstern som sysslar med information, tyckanden och protester kan ses som idealistisk.

Ytterligare ett av Gandhis bidrag är att man måste trappa upp kampen (ickevåldsligt) om motparten ignorerar en genom att ge låga straff eller strunta i en. En viss elasticitet finns alltså i maktens gränser. Den införlivar eller bryr sig inte om vi överskrider gränser lagom mycket. Man behöver alltså ligga på kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska bli effektiv. Det är flera skäl till det.

För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen avloppsrör eller avrusta vapen utan just kännbara konsekvenser. Det är kärnan i vår lydnad som är nyckeln maktens makt. Genom att ta kännbart fängelsestraff så neutraliseras maktens straff-medel och förvandlas istället till en stark moralisk kraft.

För det andra så krävs ordentliga rättegångar för att gränsöverskridandet ska bli en konfrontation mellan olika värden. Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet ska börja byggas mitt i våldet eller förtrycket och alltså bli en konfrontation. Det handlar alltså inte bara om positiva öar vid sidan av,
utan positivt skapande mitt i våldet.

Tja, det blev en gandhiutläggning,
Per

Metodologisk nationalism

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Det är en spännande kritik mot nationalstatsvänstern som Johan Lönnroth gör i Världsmedborgarvänstern.

Här är några nattliga tankar utifrån min läsning av Johan Lönnroths artikel: Inom sociologin pratar man om "metodologisk nationalism": när man sätter likhetstecken mellan samhället och nationalstaten. En enkel test kan avslöja metodologisk nationalism, om man säger samhället, och det då är underförstått staten eller nationen eller Sverige, så har man antagligen fångats i metodologisk nationalism.


I Sverige är metodologisk nationalism svårare att se än i andra länder. Engelskans society betyder ju förening, sammanslutning och samhälle, och engelskans community betyder samhälle, gemenskap, kollektiv.

Själv försöker jag undergräva min egen hjärntvättade metodologiska nationalism genom att använda samhällsbegreppet på föreningar, sammanslutningar, större företag, städer, byar, förorter, nationer. Det finns inte längre något entydigt samhället, i bestämd form. Fördelen är att nationalstaten reduceras till en bland många föreningar, och sammanslutningar om ändock extremt mäktig.

Olika samhällen lever överlappande, bredvid varandra. Ibland är det bättre att ett samhälle tar över delar av ett annat samhälles verksamhet. Aktioner skulle då vara att tillfälligt ta över en verksamhet. När aktionerna upprepas institutionaliseras verksamheten, om en gemenskap uppstår börjar ett samhälle bildas. Efter att olika samhällen konkurrerar om inflytandet
över en verksamhet kan den plötsligt övergå till det andra samhället. Eller så kan det första samhället reformera sig för att kunna behålla verksamheten. Inom folkrörelser och vänster bygger man ofta in nationalismen i sin egen organisation, ex genom riksstyrelse respektive lokalstyrelse. Ofta står nationsnamnet först i föreningens namn, som ex Svenska Freds och
Skiljedomsföreningen, eller Sveriges Kommunistiska Parti.

När jag satt i polis-arrest i England i sommar läste jag Michel Foucault, "Society must be defended". Där menar han att politiken är fortsättning på kriget. (Här syftar han på politik som är kopplad till nationalstaten). Analysen tar sin utgångspunkt i att alla nationer bildats genom krig. Antingen har några tilltvingat sig nationen genom erövrning eller tvingat den på andra (koloniala nationer).

Etienne Balibar visar i Ras, Nation, Klass (tillsammans med Immanuel Wallerstein) att det inte går att frikoppla ras och nationsbegreppet. De förutsätter varandra.

Själv anser jag att nationalstater är det mest effektiva och mest förödande apartheidsystemet i världshistorien. Vi har fått en värld med nästan fri rörlighet för rika och kringgärdade områden för fattiga och flertalet från tredje världen. Apartheid inom nationer har inte varit så effektivt eftersom den bl a hamnat i motsättning till nationalstatens konstruerande av konstgjorda "folk" (nation betyder folk, från latinets natio födelse, stam, nasci att födas).

Oj, det blev en del text så här på måndagkvällen.
Hilsen fra
Per
20050926

Social systemteori och anarkism

Debatt på Vägval Vänster göteborgslista med Jimmy Sand


Hola Jimmy och alla andra systemteoretiker. Jag har inte läst America Vera-Zavalas bok. Jag har sneglat lite på Murray Boochin. Här kommer några tankar om systemteori och alternativrörelse/anarkism.

I systemteori (Luhmann) kan ett system inte styra ett annat. System är självskapande. Att stå utanför ett system och försöka påverka det skulle då bli verkningslöst. Den vänster-verksamhet som är inriktad på påverkan, propaganda eller upplysning av andra grupper upplevs av många också vara just verkningslös.

Men vad har vi då för möjlighet att förändra samhället. Sociala system teorin visar ju att system är öppna innifrån, ett system kan studera andra system. Det borde ju innebära att man kan kopiera bra innovationer, tekniker, institutioner och organisationsformer. Istället för påverkan skulle man då inrikta sig på innovation och finslipning - alltså skapa bästa möjliga erbjudande - något som är intressant att kopiera av andra system.

Det är den kommunikation som avgränsar sig själv som blir ett system. Ett intellektuellt samtal mellan några på en fest förstås av deltagarna som sammanhängande och oberoende av flirten eller grälet vid borden bredvid. Då skulle Luhmann se på samtalet som ett system och de andra
flirt-gräl-systemen som omgivning. (Men för flirten och grälet blir samtalet vid det första bordet istället omgivning.) Om jag nu fattar det här rätt så innebär det att i det här samtalet kan exempelvis världskapitalismen eller nationalstaten bli subsystem i samtalet. Samtalet (systemet) förenklar en alltför komplex mening till ett subsystem (ett subsystem som ju dock är ett eget system och inte konstruerat av samtalet, ingen konstruktivistisk magi alltså).

Detta borde väl vara intressant: System kan införliva andra system i sitt eget system som subsystem (Eller avgränsa dem, stänga ute dem, som sin omgivning men ändå exploatera kraft från dem). Då skulle vi kunna förstå nationalstaten som ett subsystem under exempelvis elitfotbollen (elitfotboll förstås då som ett kommunikativt avgränsat system). Och nationalstaten kan på motsvarande sätt införliva elitfotboll i sitt eget reproduktions-system . Istället för att införliva ett annat system som subsystem kan man välja att ta kraft från det.

Anarkistiska eller ekologiska avgränsade experiment har möjlighet att undvika att införliva nationalstaten eller kapitalismen i sina experiment. Däremot kan nationalstaten som omgivning bli en kraftkälla för det ekologiska eller anarkistiska experimentet. Min kritik mot proteströrelsen är ju att den genom negation främst fungerar genom att reproducera nationalstaten inom sig själv. (Vilket sedan staten eller massmedia exploatera inom sina system.)

Här anar vi kanske (åtminstone i mina optimistiska illusioner) hur revolution egentligen handlar om att reformera det nya systemet. Att snacka om framtida revolutioner har möjligtvis litterärt/poetiskt eller teoretiskt intresse men det har inget med revolutionär verksamhet att göra.

Så jag undrar om inte det här resonemanget kan göra revolutionsbegreppet intressant igen inom demokratisk/frihetlig vänstern och kollapsa dualismen mellan revolution och reformism?? Fast då med en förskjutning av reformerandet till nya innovativa system snarare än de gamla etablerade systemen.

Gamla system tar från nya system
Det avvikande experimenterandet med helt nya logiker kan bli intressant för de gamla etablerade systemen (ex kan gåvosystem som fildelning, freeware, shareware användas för att skapa profit). Så ett finslipat nytt revolutionerande system kan kopieras tillbaka in i traditionella system. Då skulle revolutionärt finslipande av innovativa system egentligen vara mer reformistiskt än att innifrån det etablerade systemet försöka justera det etablerade systemet åt ena eller andra hållet. Reform är helt beroende av små-gruppers revolutionära utvecklande av helt nya system-logiker. Jag vill dock betona att det kan vara fruktbart inom vänstern att göra både ock.

I vilket fall: Två fruktbara huvudstrategier: 1 Gå in i etablerade system och finslipa/reformera det. 2 Experimentera fram nya bättre system i liten skala som finslipas och blir möjliga att kopiera.

Det tredje alternativet: Att stå utanför ett sytem och gnälla på det blir enligt min tolkning av sociala system teorin inte produktivt (förutom att gnällandet återanvänds av det kritiserade systemets i sin avgränsningsoperation, alltså för att producera sig själv som avgränsat system).

Åh, det här blev sent!
Chao för inatt
Per

Social systemteori och Roy Rappaport

Inlägg en sen natt på Väg Val Vänsters göteborgslista - debatt med Jimmy Sand

Jimmy
Jag är inte helt säker på att jag förstod Roy Rappaport så du får gärna korrigera mig, men här är ett försök: Intressant med Roy Rappaport tycks vara att han kan se hur olika delar av samma system kan bli självproducerande gentemot varandra, alltså att delar av ett system inte behöver påverkas av förändringar i det egna systemet.

Luhmann skulle nog använda begreppet subsystem för detta fenomen. Roy Rappaport tittar på väldigt omfattande system och tycks förklara en rad företeelser som orsakade av globala och kosmologiska system (modernitet, postmodernitet). Det tycks som han blir reduktionistisk och lämnar social systemteori. Eller att han nästan som Wallerstein ser några få gigantiska världssystem, och att allt annat är delar av dessa.

Här ligger jag närmare Foucault, jag tror de små mikrosystemen har en "tyngre" betydelse än de vaga generaliserade globala systemen. Och jag är nog radikalt anti-reduktionistisk. Däremot kan ju mikrosystemen kopiera eller välja att ta in (exploatera) delar av sin omgivning (andra system). Flera globaliseringsteoretiker och social rörelse forskare ser dock mer enhetliga globala tendenser än vad jag ser. Vi får reda på att vi går från modernism till postmodernism, från nationalism till globalism etc. Jag menar snarare att vi har miljontals parallella motsägelsefulla system och att världen inte är riktigt så enhetlig. Det finns snarare mängder med socialistiska, kommunistiska, anarkistiska, kapitalistiska religiösa, folkrörelse system samtidigt. Några är ointressanta eller dåligt utvecklade. Några har svårt att få tummen ur (sätta igång systemet) men de finns där som mer eller mindre utvecklade möjligheter. Om det är mikrosystemen som är "avgörande" så blir vänsterkampen mer opitimistisk tycker jag än om globaliseringsteoretikerna har rätt. Om småsystem är självproducerande och "starkare" än de generella stora systemen, då handlar vänsterkamp om att i liten skala experimentera och
utveckla innovationer, alltså finslipa tills man får systemet att fungera. Sedan blir det till slut intressant för andra system att stjäla och kopiera.

- Man försöker alltså inte påverka eller orsaka förändring utan snarare erbjuda, inbjuda och locka in. Det kräver att man har något att ge, alltså tränar och experimenterar med mötestekniker, företagsformer, aktionsformer, arbetsformer organisationsformer - inte i stor skala för då går aldrig systemet igång. (Det här tänkesättet är faktiskt mer likt hur kapitalismen fungerar med innovationer, små företag som växer och blir gigantiska, andra företag som
kopierar eller väljer helt andra vägar (nischar))

Hm, ni får gärna invända och pressa mig. Tänka måste man göra tillsammans om man vill komma någon vart.
Gönatt för nu Per

Är mål och medel samma sak?

Från en debatt med Jimmy Sand på vägval vänsters göteborgslista

Jimmy: "Arne Næss, som jag läste för några år sedan. Kärnan är ett resonemang om att medlen för en avsikt måste motsvara målet."

Per:
1) Arne Naess är kvar i handlingsteorin (action theory). Han gör fortfarande en uppdelning mellan medel och mål. Därmed tänker han sig att medlen ska motsvara målet. Om man istället utgår från systemteori (social system theory, kommunikativa system, symbolsystem) så försvinner uppdelningen mellan medlen och målet. Då blir medlet en del av målet, målet
är inget annat än alla medlens hänvisande till, och bekräftande av, varandra.


Något förenklat: Alla system kan ses som en cirkel. System är alltså återuppreningar. I just kommunikativa system hänvisar alla delarna till de övriga delarna i systemet. Alltså: antingen är ens kommunikativa handlingar del av hela systemet. Eller också är de utanför, alltså med i ett annat system (eller flera).

Härmed blir allt politiskt arbete direkt aktion. Och vi kan därmed låta direkt aktion ramla ur
handlingsteorin. Ens lilla handlingsbidrag referar till de andra delarna i "sitt" system. Demonstration och protest skapar alltså demonstrationer och protester. Protest är direkt aktion, del av, och hänvisar till, ett större protest-system. Det behöver inte finnas några andra effekter.

Enligt Luhmann är system öppna innifrån och slutna utifrån. Ett annat system kan alltså omvandla och ta kraft, energi från sin omgivning (andra system). Staten kan alltså ta kraft från andra systems negering, ex protesters nej-sägande. Detta sker genom att protesten är ett system som ständigt bekräftar staten genom nej, genom att säga emot, negera. På samma
sätt kan protesten ta kraft från statens agerande, ett krig kan användas för att stärka protestsystemet. Protesten kan däremot inte styra staten utifrån. Och staten kan inte styra protesten utifrån.

Du tar också upp kravaller eller terrorism: Olika våldsystem är ju direkt aktion, de genererar sitt eget våldsystem. Eftersom andra system är slutna utifrån kan våldet inte kontrollera andra system. Däremot kan andra system använda sig av våldet för sin egen makt. Staten kan använda motståndarnas våld för att stärka sitt eget system.

Även ickevåldet kan använda andra systems våld. Ickevåldsystemet är öppet innifrån och kan ta kraft från andra system. Ickevåldet kan alltså ta kraft och se till att låta sig stärkas av andras våld mot dem, eller av andra systems förtryck eller av fängelse. (Eller av hinduismen eller
hippierörelsen eller ...)

Det här att kommunikativa system skapar sig själv kallas autopoiesis - självproducerande. Social system teori bryter alltså med input-output modellen som finns i äldre systemteori (och i ekologiska system?? Och ekonomiska??).


Tja, det här var ett snabbt försök att föra över direkt aktion från handlingsteori till systemteori. Någon får gärna rätta min tolkning av systemteori vilken ju är extremt svår att förstå, hm.
Hilsen fra
Per

Tvång är motsatsen till makt

Inom ickevåldsrörelsen definieras makt som lydnad. Tvång och makt blir då varandras motsatser. När man bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör man det för att barnet inte lyder, man använder tvång. Fängelse är ett tvångsmedel som används bara för att man inte har makt över vissa. Krig är också ett tvångsmedel som används för att man inte har makt över motståndaren.

Slaveriets tvång och hot om direkt våld var olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer lönsamt. Kapitalistiska företags makttekniker är enligt Foucault producerande snarare än förbjudande: De skapar alltså lydnad, snarare än hindrar.

Om makt är lika med lydnad så blir civil olydnad en av några grundläggande metoder som måste användas för att hantera förtryckande makt. Olydnaden drar undan förutsättningen för den förtryckande makten.

Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare, man kan inte ha makt. Däremot kan man tänka sig maktmottagare, men makten kan inte förvaras i ett valv, innehas, ägas, utan måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. En vänster som är totalt lydig, alltså där man inte sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att förändra en förtryckande makt. En totaliserad lydig vänster är alltså på ett sätt ett större hot mot de förtryckta än staten eller högern som ju får hela sin makt genom folks lydnad.

Därmed kan vi förstå Thoreaus utalande att problemet inte är regeringen
utan de som protesterar men ändå lyder (1849).

Buenos noches
Per

Mystifiering inom vänstern och proteströrelsen

Var kommer aktionens effekt från?

Traditionell politisk handlingsteori förutsätter mystiska, närmast magiska, krafter som skulle skapa indirekta effekter vilka är kontrollerbara genom någon sorts manipulativ strategi och taktik. Här är ett förslag på hur vi kan avmystifiera aktioner och bättre förklara deras politiska effekt.

Vänstern och folkrörelserna som ska ge sig ut i offentligheten dras alltför ofta till följande former av mystifierande magi:

Gnostisk magi: Andlig insikt, upplysning, medvetande eller information anses ge en effekt antingen på hur folk lever eller hur makthavare tar beslut. Här förutsätts att det är anden, medvetandet som styr kroppen och samhället.

Besvärjelsemagi: genom att mässa korta budskap tänker man sig att orden får politisk effekt. Två typer av besvärjelsemagi används: Mässande förbannelser riktade mot makthavare, samt upprepande av ramsor för att stoppa ett krig eller ett förtryck. I vardagligt tal säger man talkörer eller slagord.

Numerisk magi: Antalet personer samlade på speciella platser anses också ha effekt. För att få effekt måste då personerna omvandlas från lokalgrupper, folkrörelser, gemenskaper, kollektiv, individer till en massa. Två tekniker används för att omvandla grupper till massa. Den ena är massdemonstrationen och den andra är massmöten. Båda styrs med panoptiska verktyg (Jeremy Bentham och Michel Foucault). Deltagarnas blickar riktas bort ifrån varandra och mot en talare under massmöten eller mot en imaginär makthavare under demonstrationer.

Direkt magi

Den indirekta effekten av de tre magier jag nämnt är inte riktad mot kampens mål, både den indirekta handlingen och effekten riktas snarare bort från målet. Däremot är dessa tre former mycket kraftfulla för att omvandla kamp mot makt till negerande bekräftelse på makt. De har en magisk dragningskraft just för att de inte är medel utan mål i sig själ. Massmötet och massprotesten tros vara medlet för politiskt arbete. Men de genererar sina egna referenser och system. De blir då målet för politiskt arbete. Andra tänkta mål göms i praktiken undan som åsikter, de blir alltså inte praktik utan tanke. Protester och massmöten har alltså inte den indirekta effekt som utövarna hoppas på.

Indirekta effekter av aktioner är inte speciellt kontrollerbara eller ens förutsägbara. Därför blir den del av vänsterns taktik och strategi som främst är ”upplysande” eller ”protesterande” mystifieringar av hur samhälle och kamp fungerar.

Ett logiskt misstag vore att man tänka sig direkta aktioner som motsatsen mot indirekta aktioner. En direkt aktion utan indirekta effekter vore totalt privat. Direkta aktioner har alltid indirekta effekter. I vardagligt tal pratar vi om exemplets makt. Indirekta effekter hos direkta aktion är en inbjudan till upprepning av det direkta. Den indirekta effekten skulle mycket väl kunna vara mycket större hos direkta aktioner än hos indirekta aktioner. Jag vill föreslå att man ska använda direkta aktioner om man vill få indirekta effekter. Detta kan tyckas paradoxalt men är egentligen mycket mer begripligt än det traditionella särskiljandet av medel och mål.

Låt oss för en stund hålla oss kvar inom den magiska världen. Magin erbjuder ett helt annat mer direkt sätt att se på kraft. Den för fram tre direkta former av magi:

Kontagiös magi, smittsam magi, ofta från beröring, visar på kraften hos direkt kontakt samt exemplets makt. Ett annat begrepp är homomagi (i antropologin beskriven som homeopatisk magi). Homomagi innebär att lika leder till lika. Ett tredje begrepp är illusionen. Illusionen att något fungerar kan göra att något börjar fungera, det kanske tydligaste exemplet är hur ett mått på värde har förvandlats till den huvudsakliga varan (pengar).

Om vi lämnar magins begrepp vill jag föreslå en teori om politisk effekt som är inspirerad av Judith Butlers mat(t)erialisering, Jacques Derridas dekonstruktion och Donna Harraways cyborg.

Dessa teoretiker, och aktivister, avvisar närvaron av mystiska indirekta krafter. De sysselsätter sig snarare med handlingar som förvandlas till inskrift och därmed blir möjliga att upprepas, återberättas, citeras. Jag föreslår att denna inskrifts karaktär är den politiska handlingens effekt.

Judith Butlers poststrukturalistiska feminism visar hur upprepningen gör att världen materialiseras och får betydelse (matters, mat(t)erialize).

Derrida visar i sina diskussioner om textualitet som föregående tanken och talet, att det inte finns någon mystisk linjärt riktad kraft inbyggd i aktioner. Utifrån Derridas begrepp iteration (repetition), kan man förstå politisk effekt som direkt inbjudande. Politisk effekt är hur handlingen inbjuder till upprepning och därmed materialiseras genom inskrift. Sättningar och förskjutningar i de politiska aktionerna ger öppningar och möjligheter till iteration - upprepning.

Donna Harraways cyborgfeminism visar hur aktioner föder hybrider och cyborgar. Här vill jag främst lyfta fram hur radikala aktioner föder hybrider mellan borgerliga livsformer och antikapitalistiska livsformer. Precis som den postkoloniala diskussionen (Spivak, Bhabha) visar, kan man inte hoppa ut ur det moderna, imperialistiska, borgerliga samhället. Hybrid och cyborg visar på revolutionära möjligheter snarare än att drömma sig bort till något helt annat.

Politik är alltid iterativ

Utifrån dessa tre tänkare föreslår jag att politisk effekt av aktioner är iterativ, upprepningsbar. Upprepningsbarhet ger möjlighet till inskrift och därmed materialisering av nya revolutionära samhällen. Handlingsteorin måste då lämna traditionell koppling till instrumentell handlingsteori och närma sig språk- och systemteori. Men man måste också lämna de gamla strukturteorier som uppfattar samhället som lika med nationen. Det engelska ”community” visar på en ändlös radda av samhällen från kollektivet till globala organisationer. Användbara begrepp hos strukturteorier - som tänker via strukturer snarare än genom handlingar och beslut – är funktion, disposition (möjligheter, färdigheter, teknik, träning), position (hur en kamp positioneras och lutar sig både mot andra former av kamp och mot etablerade system), materialisering.

Även inom vänstern finns en lång fruktbar diskussion att knyta an till: Från aktivistbegreppen blir direkt aktion realiserande, och därför realistiskt, medan indirekt aktion blir mystifierande. Direkt aktion lyfter fram inbjudan snarare än påbjudan. Indirekt aktion skulle förutsätta att vi hade någon mystisk kraft som gör att andra lyder. Och om vi hade denna kraft så kanske lydnad ändå inte är lösningen.

Andra tankar som ligger nära direkt aktion: Mahatma Gandhi hävdar att målet är medlet. Särskiljande är feltänkande: Ickesolidaritet leder inte till solidaritet, ickefred leder inte till fred. Målet är medlet innebär att jämställdheten i en motståndsgrupp inbjuder till jämställdhet. Varje kamp materialiserar sitt eget mål, och verkar genom detta mål. Gandhi lyfter även fram nödvändigheten av det kreativa program. Proaktivt skapande blir mer revolutionärt än reaktivt protesthandlande vilket låser fast aktivisten i en bekräftande negering.

I plogbillsrörelsen och ickevåldsrörelsen finns en diskussion om symbolisk kraft hos direkt aktion som ställs mot den utpekande, och därmed bekräftande, kraften hos indirekta negerande protester.

Jag föreslår att politisk kraft bör undersökas utifrån spelet mellan (1) innovativ kraft och (2) möjligheterna till rättvisa, solidaritet, omsorg, gemenskap som framträder (materialiseras). Min ansats kan användas både för att tydliggöra kraften hos kapitalismen, nationalismen och kraften hos revolutionära och radikala praktiker.

1 Innovativ effekt. Innovation som slår igenom skapar tradition. Tradition är en innovation som slagit igenom. Uppfinningar är, enligt Derrida, både upprepning och brytning. Här lyfter jag fram tre aspekter av innovation.

a) Möjlighet: Så kan man ju göra! Skapa nya handlingshorisonter, strukturer, dispositioner.

b) Innovativ utmaning: Är det rimligt/are sätt att handla, genomföra, leva? Det uppstår en dekonstruktion av moral, mening, sanning genom åtskillnaden mellan den nya innovativa handlingen och de traditionella handlingar den håller på att ersätta.

c) Iterativ användbarhet. Hur väl utarbetad är handlingen för att den ska kunna upprepas? Vilken träning behövs och finns den träningen tillgänglig? Här uppstår en cirkulär rörelse mellan möjligheten att upprepa och finslipningen under själva upprepandet.

2 Solidaritet, rättvisa, demokrati, omsorg och gemenskap kan inte instrumentellt skapas. Anarkismens kritik mot proletariatets diktatur blir även riktad mot alla försök hos en elit att genom effektiva (manipulativa) medel styra folket in i socialismen eller in i ett globalt, ekologisk samhälle. Visst innebär rättvisa kontroll av orättvisa, men samtalen som föds ur motsättningar och kamp måste också innehålla obestämbarhet.

Demokrati eller gemenskap kan inte styras. Men de kan inte heller förklaras som naturvetenskapens orsak och verkan. Vi är inte enbart orsakade: våra val och praktiker begränsas (och möjliggörs) av tvingande nödvändighet men kan aldrig reduceras till orsak. Däremot kan man diskutera vilka praktiker som ökar eller minskar möjligheterna till rättvisa och socialism.

En kamp handlar om att självkritiskt experimentera med nya former som kan ersätta andra. Det är så här vi kan förstå den borgerliga revolution: hur kapitalismen från tusentalets Italien till idag experimenterade sig från bankkapitalism till handels- och förlagskapitalism, fram till de moderna formerna för industri- och programmerad kapitalism. Hur öppnar innovativa dispositioner och institutioner upp möjligheterna till rättvisa? Och hur blir de till nya makttekniker som kontrollerar oss?

Per Herngren

Version 0.2

Nancy Frasers kritik av identitets-politik

Några tankar en sen onsdag natt

Jag håller precis på att läsa några av Nancy Frasers artiklar och böcker. Hennes förslag/kritik ndg kombinationen socialism och feminism är intressant.

För er som inte läst henne än så kommer här en extremt kort sammanfattning:

Hon skiljer analytiskt på omfördelning (ekonomisk omfördelning, socialism) och erkännande (Adam Smith, Hegel, lika rättigheter).

Kritiken från svarta, gay, feminister från sextiotalet har bl a varit att erkännande inte kan reduceras till omfördelning. Erkännande/misskännande har sina egna logiker.

Under åttio- och nittiotalet trängdes materiella omfördelningsfrågor undan inom erkännande-politiken. Den extremaste varianten av erkännande politik blev identitetspolitik (nya sociala rörelser). Lösningen var att upphöja förtryckta grupper genom att ge dem speciella egenskaper och genom separatistisk politik.

Detta undanträngande av omfördelningspolitik samtidigt med nyliberalismens frammarsch blir enligt Fraser reaktionärt.

Nancy Fraser avfärdar identitetspolitik men hon avfärdar också en reduktionistisk omfördelningspolitik. Hon försöker hitta en kombination genom att visa vad i erkännandet som är nödvändigt. Istället för identitet lyfter hon fram status som avgörande för erkännandepolitiken. - Får individer högre/lägre status när det gäller beslutsfattande, rättigheter, tillgång till resurser på grund av att de definieras som kvinnor, gay eller definieras in i viss etnicitet eller ras.

För att undergräva diskriminerande eller förtryckande gruppstatus eller gruppidentitet lyfter hon också fram vikten av att identitet dekonstrueras. Status är dessutom mer kopplat till ex Foucaults eller feminismernas olika maktbegrepp.

Fraser visar också att genom statusbegreppet kan hon koppla erkännande och omfördelning och visa hur de (kanske alltid) hör samman och vävs samman (intersektion), utan att reducera det ena till det andra. Även klass kopplas alltså till erkännande.

(Med reduktion menar jag här att förklara exempel förtryck av kvinnor enbart med det kapitalistiska systemet.)

Är det någon som har intressant kritik mot Nancy Fraser? Och har jag förstått henne? Det finns ju en debatt här i Göteborg om att identitetspolitik kan vara frigörande, ex den nya avhandlingen om Negritude-rörelsen av Mikela Lundahl. Men det tycks som den debatten förutsätter kritiken mot identitetspolitik, alltså att identitet är ett problem i sig, men att man hos konkreta identitetsrörelser "ändå" hoppas kunna hitta frigörande potential.

Per Herngren

Version 0.1

03 augusti 2006

Feministiska klassiker inom ickevåldsrörelsen.

Feminismen har förändrat ickevåldsrörelsen. Jag skriver här lite kort om några feministiska ickevåldsböcker för de som inte läst dem. Andra får gärna ge andra tolkningar.

1 Barbara Deming:

Prisons that could not hold. 1995.

We are all part of another. 1984.

Deming tar bl a upp att makt är lydnad. Problemet är de som lyder inte regeringen. Här finns en intressant paralell till dagens feministiska diskussion om att kvinnor inte behöver vänta på att männen ska bli upplysta, männen är inga räddande prinsar. Männen tjänar på patriarkaten och kommer inte att förändra sig på grund av lobbying utan av motstånd (olydnad).

Ett problem med detta synsätt är att om vi ser det på ett moraliskt handlingsplan så blir bördan på den enskilda kvinnan/mannen. Eftersom patriarkatet splittrar kvinnors solidaritet så blir den bördan oerhört svår. Deming tycker jag därför förutsätter det som Joreen och andra feminister skapade några år senare, alltså vängrupper där deltagarna får stöd.

2 Reweaving the Web of Life (red Pam McAllister, 1982) Den finns på svenska med ett urval av texterna från det engelska originalet.

I antologin finns bl a två kritiska kapitel om Gandhi.

Här finns också den klassiska diskussionen från 70 talet om att androgynitet skulle vara lösningen på patriarkatet. Androgynitet blev inne i ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet. Män skulle utveckla sina kvinnliga sidor och kvinnor sina manliga sidor (andro-man, gyno-kvinna). Flera senare feminister har på ett övertygande sett visat att androgynitet bygger på den heterosexistiska uppdelningen av kön i man och kvinna. Varför skulle manligt och kvinnligt vara något bra som kompletterar varandra? Manligt och kvinnligt är hos Judith Butler båda skapade i en heterosexistisk matris. Vi behöver alltså överskrida det manliga och det kvinnliga.

3 Jo Freeman

Strukturlöshetens Tyranni (1971).

Det är förmodligen denna klassiska text som inspirerade till alla feministiska verktyg i ickevåldsrörelsen: vängrupp, stämningsunderlättare, förtrycksobservatör, sexismobservatör, tidsunderlättare, rundor, personlig rapport.

Denna text visar att struktur är en motvikt mot vänskapens kotterier.

4 En feminist som inte används så ofta inom den feministiska ickevåldsrörelsen är Donna Haraway som bl a skrivit Cyborgmanifestet. Där har hon det klassiska citatet: Jag är hellre en cyborg än en gudinna. Hon gör upp med idealiseringen och särskiljandet av det manliga, kvinnliga, mänskliga, naturliga och vetenskapliga.

Hon lyfter också fram en plogbillsaktion/avrustning i Kalifornien som ett ex på hur vi alla är cyborgare.

Hennes cyborgfeminism är intressant för just plogbillsrörelsen. Hon visar hur vi gör motstånd mot det kvinnliga, manliga, mänskliga, naturliga bl a med hjälp av tekniken eller genom att förändra tekniken. Avrustning är därför en cyborgaktion.

Hon menar att det inte finns några rena män, kvinnor, människor, natur, naturfolk. Vi är alla delvis teknik, människa, natur, djur etc. Ex så använder jag kläder, glasögon, amalgam, mediciner, bor i hus etc. Det går inte att skilja oss helt från naturen eller tekniken. Tekniken kan användas för att göra motstånd mot det naturliga, mänskliga eller mot teknokratin.

Det är nog fler inom ickevådlsrörelsen som läst Harraways feministiske föregångare Marge Piercy. Marge Piercy har skrivit många cyborg science fictions. Den klassiska från 70-talet är On the edge of time. Vad jag minns är det där hon tar upp möjligheten av att med tekniken göra så att skillnaden i reproduktionen mellan kvinnor och män försvinner.

Per Herngren

0.3

Star Trek en plogbillsserie?

Martin Smedjeback från vin och fikonträdsplanterarna rekommenderade Star Trek för mig. Han menade att den tar upp frågor kring ickevåld. Martin och några av oss som var på vår rättegång med Vine & Fig Tree i England (feb 2006) började se Star Trek efter rättegångsdagarna när vi kom hem till Stephens kollektiv i Oxford.

Nu har jag precis sett klart säsong 1-7 av Star Trek Voyager (ladda ner den på thepiratebay.org). Alla säsongerna är totalt cirka 170 avsnitt. I ungefär 130 av dessa avsnitt görs plogbillsaktioner, alltså avrustningar av vapen, dock med fazer istället för hammare, utan att skada människor. Upptakten i dessa avsnitt börjar (nästan alltid) med försök till dialog. När inte dialogen fungerar avrustas krigarnas vapen utan att skada dem. Sedan kommer dialogen vanligtvis igång, vilken stundom leder till överenskommelse.

Serien innehåller en rad dilemman kring ickevåld, våld och rasism. Ofta håller man inte med. Det intressanta är dock att serien antyder att konsekventa ickevåldsliga metoder och principer ger bättre resultat än taktiska pragmatiska kompromisser.

Tja, någon annan som analyserat Star Trek utifrån ickevåld?

Hilsen fra Hammarkullen

Per Herngren

Hur man korrumperar en motståndskämpe - en självkritik

Korruption kommer från det latinska corruptus, skämd, bortskämd samt från corrumpere, ödelägga, förstöra eller bryta ner. Om vi tittar på en motståndsrörelsen kan vi förstå korruption som det som skämmer bort oss så att rörelsen ödeläggs och bryts ner.

Varje motståndsrörelse hotas av mutor, inte enskilda bidrag från våra motståndare, utan från lockelser i den borgerliga livsstilen eller frestelsen att välja den enkla breda vägen och omvandla en motståndsrörelse till en riskfri, trivsam, oförargerlig proteströrelse. För oss blir det då intressant att skilja på två varianter av korruption: Den som lockar bort från motståndet samt den som oskadliggör motståndet.

Plogbillsrörelsen är en motståndsrörelse som med hjälp av hammare oskadliggör och avrustar vapen. Men det blir inte så många vapen avrustade. Tydligen är det något som distraherar. I samtal plogbillar emellan har vi försökt rannsaka vad som korrumperar oss. Här följer ett försök till sammanställning:

Borgerlig korruption som fångat oss

Lönearbete och karriär: För oss har det varit lockande med ”meningsfulla” borgerliga yrken som bokskrivande, journalism, konst, religiösa eller politiska anställningar, samt forskning. När vi fångas av ett yrke tar det snart mer tid, och engagerar oss mer, än motståndet.

Privat egendom: Privat egendom suger upp en stor del av ens tid och engagemang. Någon motståndsnisse lär ha sagt att det är svårare att göra motstånd om man har egendom än att krypa igenom ett nålsöga.

Kärnfamilj eller tajta parförhållanden: Alla grupper som upptar mycket av ens engagemang tenderar att totaliseras. Kärnfamiljen är, tillsammans med arbetsplatsen, två gemenskaper där sekterism är socialt accepterat och dessutom uppmuntras.

Apartheid från förtryckta: Ensidigt umgänge med folk från medelklassen, eller de med samma ålder, likasinnade, starka och välartade, gör att vi slipper utmanas. Våra liv ruckas bara av den borgerliga .

Korruption inom motståndsrörelsen

Sidoaktiviteter och lågriskaktioner: Nyårsläger och mindre protest-civil olydnad har dragit vårt engagemang bort från motstånd: Nedtrappning är skönare än upptrappning.

Sidokarriärer: Konflikthantering har setts som en ickevåldslig karriärmöjlighet. Vi har fått för oss att vi behöver inkomster och om vi censurerar delar av det radikala motståndet kan vi tjäna pengar och till och med göra karriär. De senaste åren har suget efter konflikthanteringskurser varit lockande. Även informationskampanjer för den lydiga fredsrörelsen, eller idealistisk folkbildning har frestat.

Ickevåld som livsstil: Ickevåld förvandlas från hur man stoppar folk från att dödas och förtrycks till hur man ska leva med gott samvete. Medelklassens villaidyll har återuppstått som introverta kollektiv och ekobyar.

Ickevåld som personlig utveckling: Ickevåld som effektivt motstånd ersätts med självkontroll, snällhet och det egna jaget som ett utvecklingsprojekt. Man läser hellre uppbyggelselitteratur än motståndshandböcker. Man deltar i kvasiterapeutisk konfliktlösning eller gemen-skapande snarare än i motstånd. Också själva plogbillsaktionen kan vara korrumperande. Man avrustar ett vapen och känner att man gjort något gott för världen, sedan behöver man inte rörelsen längre.

Tycke och smak: Istället för att undersöka vad som handgripligen behöver göras för att skydda förtryckta och fattiga från våra vapen och multinationella företag ser man vilka man trivs med och vad som känns kul. Aktivistkompisar och aktiviteter blir en marknad. Slit och släng ersätter uthållighet och lojalitet.

Kanske tänker man sig att mutan, det som lockar oss bort från det vi ansåg vara viktigt, är något dåligt. Problemet är snarare att det som förleder är så bra. Det attraherar för att det fungerar bättre än det outvecklade motståndet, tillfredställer bättre, är mer utmanande och inspirerande. Mutan fungerar effektivare när den uppfattas som något gott, som mer genuin, som ett sätt att åtminstone själv få komma närmare det goda livet. Det är inte konstigt att det som känns gott är mer attraktivt än det som känns nytt och svårt och hotfullt. Det är inte säkert alls att vi ska göra oss av med allt som korrumperar. Vi får lära oss att göra val och hitta tekniker för att skydda våra beslut mot det som leder bort från det motstånd som kan avgöra om vi ska lyckas få ett bättre samhälle för alla.

Per Herngren

Först publicerad 2002 07 23, vers 1.1

Definition av staten

Länge trodde jag att staten hade sitt säte i Stockholm. Så åkte jag dit häromsistens men upptäckte ingen stat. Då tänkte jag att staten måste vara någon sorts myt vi i Hammarkullen återberättar för att ha något gemensamt att jobba för eller emot. Staten är alltså en vardaglig praktik bland oss vanliga aktivister och medborgare. Staten finns inte någon annanstans än i vår praktik. Här är ett försök till definition av staten.

Staten är den symbol på en förening som vi igen och igen försöker ställa över andra föreningar. Som symbol är staten ett system av tecken varav flaggan och lagboken är de mest privilegierade tecknen. Ett privilegierat tecken är ett tecken som har en styrande funktion för andra tecken. Staten är ett spel vi spelar lite då och då. Staten är ett försök att koordinera våra handlingar och kategorisera våra människor (vi, dom, äkta vi, oäkta vi (svensk, utlänning, ursprungs svensk, invandrare)).

Per Herngren

0.1

ps

Inte heller fotboll finns på någon mystisk plats, eller i något mystiskt fotbollsförbund, eller bland byråkraterna i någon VM turnering. Det är en praktik med vissa regler, en viss laganda, gemenskap och utslagning som återskapas varje gång fotboll spelas. Spelet som spel kan inte kontrolleras av något fotbollsförbund. Även när fyra-fem skolelever sparkar boll mot ett eller två mål kallas det fotboll. På samma sätt är det omöjligt för någon grupp, ex riksdagen, att ha kontroll över spelet staten.

Fotbollsförbundets möten är möten inte fotboll. Fotbollen pågår inte någonstans i några mystiska korridorer långt borta. Precis som regeringsmöten är möten och inte alls synonymt med staten. Staten är snarare ett spel vi vanliga människor spelar då och då under vår vardag. Ibland tröttnar vi och undviker spelet och ibland spelar vi för fullt.

Det som styr fotbollen är främst det privilegierade tecknet mål. Andra tecken: plan, lagdräkter, gränslinjer, bollen; styrs alla av målburen.

pps

System för mansvälde och patriarkat har skapat fallosen som privilegierat tecken (Lacan).

Return of Street Fighting Man - Feministisk kritik mot politiskt våld

Det dök upp en intressant radikalfeministisk kritik från Carol Moore mot
politiskt gatuvåld på plowshareslistan (plowshares-subscribe@yahoogroups.com). Nedan är en länk som visar hela Carol Moores onlinebok samt länkar till andra texter hon skrivit om tekniker
för fredsbevarande etc.

http://www.carolmoore.net/sfm/


Gentlemannafeminism

Under cirka tio år har vi i plogbillsrörelsen analyserat olika makttekniker som vi stött på i ickevåldsrörelsen eller i plogbillsrörelsen. Nu är det en lång lista. Gentlemannafeminism är en sådan manlig maktteknik som blivit vanligare på senare år.

Gentlemannafeminism

Stämpla kvinnor, funktionshindrade, yngre eller utlänningar som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och allvarlig kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra ”svaga” grupper hålls utanför. ”De tål inte kritik.” ”Man måste ju visa hänsyn så man inte gör ”dem” illa.” De radikala gentlemännens förväntar sig att ”de svaga” bekräftar sin ”svaghet” genom snyftroller, att omyndiggöra sig eller genom att förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar, som annorlunda, som mer sårbar än andra. Att en kvinna gråter tolkas inte som styrka eller kraftsamlande utan som ett tecken på svaghet, att hon återigen blivit ett offer.

Den som inte följer det nya gentlemannaidealet utan behandlar folk som jämlikar ses som hård, elak, våldsam eller ondskefull.

Tja, lite analys

Per

0.1

Studentuppsatser som maktteknik

Tillsammans med några som gått på genusvetenskapens forskarseminarier har jag diskuterat makttekniker i studentuppsatser och avhandlingar som handlar om radikala grupper. Här är ett par tankar om hur man som uppsatsskrivare ofta blir ett verktyg för härskandet:

Förlängning av makten
- Många uppsatser syftar bara till att begripa (gripa) den gruppen den undersöker. Dessa kan då använda maktens tekniker för sortering och avskiljande. Vanligaste maktteknikerna är att sätta in aktivisterna/grupperna i olika kategorier, eller sätta in deras ideologi eller aktioner under förklarande rubriker, beteckningar.
- Dualistisk sortering delar upp i två kategorier. Fyrfältare låser in i fyra fält som bygger på två dualismer, den ena på ovansidan, den andra på sidan. En enkel maktteknik är att sortera genom att räkna upp en rad kategorier.
- Istället för att se vilken kunskap som finns i de begrepp som ”aktivistgruppen” använder vill maktens uppsatser gärna lansera egna begrepp som distanserar studerandet från motståndet. Egna begrepp ger uppsatsen status som nydanande
- Studenternas makttekniker kan objektivera den radikala gruppen, distansera forskning från motstånd samt att (bort)förklara aktivisterna.

Forskning för förändring
- I förändrande forskning ägnas uppsatsen åt frågor som:
- Vilken utmaning ger den här gruppen till oss?
- Vad kan vi lära oss av dessa erfarenheter?
- Hur skulle man kunna göra detta bättre idag?

De befriande uppsatserna vänder riktningen. Istället för att peka ut de radikala grupperna så gör man sig till lyssnare. Vad är det den här gruppen säger att vi borde göra? Uppsatsen utmanar då läsaren och ger (fingervisningar om de) verktyg som kan behövas för att ta gruppens budskap på allvar. En förändrande uppsats är aldrig neutral. Den kan upptäcka att motståndsgruppen motsäger sig själv och ger då förslag på lösningar. Den kan vara mycket kritisk och ge bättre förslag än aktivistgruppen, men den är en del av en förändrande, utvärderande och inspirerande motståndsprocess.
Per Herngren
version 0.2

Mångfald är inte att enas

Här är en fundering över varför samarbete mellan ickevåldsmotståndsgrupper och folkrörelser ibland blir passiviserande. Folkrörelser har en lång tradition av att utveckla former för samarbete. Dessa samverkansformer kan både stärka mångfalden eller urvattna den.

Mångfald är inte att enas kring det man är överens om. Tendensen i folkrörelser att samarbeta kring minsta gemensamma nämnare är snarare ett tecken på enfald. Det man redan är överens om är ju det som är likt. Om likhet är värdet för samarbete blir olikhet och skillnad det som stör samarbetet.

Olikhet och konflikt kan i mötet leda till nya olikheter och konflikter. Vi får en dynamik av förändring. Likhet och identitet däremot gör att en folkrörelse stagnerar.

Men än värre är att likhet och identitet är uteslutande gentemot de som är olika, de som inte tillhör ”vi”. Den fransk-argentinske filosofen Ernesto Laclau visar att identitet sker på bekostnad av möjligheten till identifiering. Om identiteten någonsin skulle fullbordas, om vi som individer eller grupp blev identiska, kan vi inte längre identifiera oss med andra. Identifiering förutsätter olikhet och distans, att vi kan se något av oss i något annat.

Ytterligare en fransk forskare, Michel Foucault, hävdar att om en grupp är enig och harmonisk har någon fått lida för detta. Någon har stötts ut eller tystats. Vi ska alltså inte vara misstänksamma eller rädda för de sammanhang där konflikter uppstår, vi borde bli vettskrämda när vi inte kan upptäcka några konflikter. Detta kallar vår tredje franske tänkare, Paul Ricoeur, för intimitetens konsensus. Intim kommer från intimus, att vara väldigt nära, och intus, att vara inom eller inuti. Ett till synes brett samarbete där man är lyckligt överens och enig ska snarare förstås som ett internt samarbete inom en dominerande ideologi: vilket vår förste italienare, Antonio Gramsci, betecknar hegemoni.

En av Gramscis stora förtjänster är att förhållanden vi uppfattar som naturliga och självklara har blivit så inom en maktideologi. På den stora världskonferensen i Göteborg, under juni om feminism och filosofi, använde en av huvudtalarna, Chantal Mouffe, begreppet för att lyfta fram att mångfald innebär att hegemonier lidelsefullt konfronteras (agonistic confrontation). En sansad hopjämkning är tecken på att en hegemoni håller på att krossa andra hegemonier.

Jag föreslår att utvecklandet av samarbetsformer ska inriktas på det som skiljer oss. När våra folkrörelser organiserar arrangemang där man inte står bakom innehållet, där flera organisationer kraftfullt och engagerat tar avstånd från delar av innehållet och detta uppfattas som utmanande och positivt, då bygger folkrörelsernas samverkan på mångfald snarare än enfald.

Per Herngren

Först publicerad på plogbill@yahoogroups.com 2004-06-24 Vers 0.2

Bryta maktbalanser - Ny princip för destruktiv konfliktdynamik och konfliktingripande

Här är en princip för konfliktingripande som jag vill pröva:

Vanligtvis tänker man sig att det är önskvärt att konfliktparter har jämlik makt, att det finns maktbalans. Här prövar jag motsatta teorin:

Konflikter som innehåller makt eller förtryck tenderar att låsa sig, stagnera om det uppstår maktbalans. I exempelvis personliga gräl eller motsättningar drar grälet ut på tiden och dör möjligvis ut av frustration och utmattning. Denna cementerande maktbalans bevaras av passivitet eller neutralitet från tredje part.

Ickevåldsingripande skulle därför vara till för att bryta maktbalansen genom att exempelvis reda ut, pröva eller fastställa vad som har rätt - moraliskt eller juridiskt. Genom att rucka maktbalansen förlorar konflikten en utdragen destruktiv dynamik.

Här stärker man ena sidan och försvagar den andra. Det skapar möjligheten att makten glider bort från parterna och över i en mer generell moral eller rätt.

Inom våld och krig leder maktbalanser, eller omöjligheten att besegra varandra, ibland till utdragna och fruktansvärda krig. En ickevåldsgrupp som verkar i ett område som uppfattas som den ena sidan i kriget skulle kunna bryta maktbalansen genom att minska den ”egna partens” makt för att få den egna sidan att ge sig, alltså att förlora. Detta kan ske genom att förstöra materiella resurser eller göra direkt aktion mot den ”egna” sidan. Detta skulle naturligtvis pekas ut som förräderi. Men när kriget är över blir det möjligt att bygga upp ickevåldsmotstånd mot den ”andra sidans förtryck”.

Tar gärna synpunkter

Per Herngren

0.1

Att förstärka konflikter

Konflikt definieras i system teori (Luhmann Social Systems theory) som uttalade intressemotsättningar.

Motsättningar och konflikter ses enligt system teori som avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd och skydd mot kollaps. Det gäller att utveckla motsättningarna och konflikterna. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och kollapsar.

Ett sätt att förstärka konflikter är, enligt Luhmann, att dra in tredje part. Speciellt om de ursprungliga parterna försöker vinna över tredje part på sin sida ökar argumentationen vilket också ökar konfliktens komplexitet. Detta blir då funktionellt för organisationen (alla organisationer ses som samhällen). Parter ska alltså, för samhällets skull, inte göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets.

- Våld och förtryck ses som icke funktionellt eftersom det hindrar och sätter stopp för motsättningarna i och med segern eller krossandet av motparten. Samhällssystemen förlorar då sitt immunsystem mot katastrof och kollaps. Motsättningarna behöver snarare öka än minska för organisationernas och samhällenas skull. Min tolkning är att även personangrepp, förtal och mobbning blir icke funktionellt eftersom det undertrycker själva konflikten istället för att lyfta upp den. Individuella personliga motsättningar ses i systemteori som ointressant för samhället, det är intressemotsättningar som är funktionella, som skapar immunsystem.

- En stark hierarki ses i systemteorin som konfliktdämpande och därför ickefunktionellt för samhället eller organisationen.

Det som Luhmann inte tycks ta upp är att ett beslut i och med en omröstning avgör och tar bort konflikten. Beslut kan då bli ett dysfunktionellt hot mot samhället eller organisationen. Ett sätt att förlänga och förstärka konflikten är att göra det svårare att ta beslut. Om man tar beslut med kvalificerad majoritet måste fler vinnas över med argument. Konfliktens komplexitet ökar. Ytterligare ett steg för att utveckla konflikten är att använda vetorätt. Beslut med vetorätt skulle på ett radikalt sätt förlänga och öka konflikten eftersom alla måste övertygas eller mot-övertygas.

Tja, några tankar om konflikter och systemteori

Per Herngren

Version 0.1

Gringo, Gandhi och Martin Luther King

Här är en intressant kolumn om proaktivt motstånd av Gringos redaktör Zanyar Adami. Läs hela kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp

I Sverige hålls inga frihetsmarscher längre

Kolumn i Svenska Dagbladet av Zanyar Adami

"Aldrig någonsin i historien har privilegierade grupper släppt ifrån sig sina privilegier frivilligt" Ett av mina favoritcitat från en av mina husgudar: Martin Luther King.

Rätten till att bara få vara människa utan att reduceras i sin mänsklighet är få förunnat. De flesta reduceras till sin hudfärg, kön eller sexualitet. Det är bara genom kamp som du kan återerövra din mänsklighet som du föddes med men som tagits ifrån dig.

Alla ageranden vi människor gör kan kategoriseras under facken rädsla eller kärlek. En kamp som inte är kärleksfull är destruktiv. Martin Luther King drevs av kärlek i hela sitt hjärta och drömde om försoning och frihet utan våld. Det visade sig att Kings metod var den som till slut segrade.

King var inspirerad av min andra husgud Gandhi. När han började sin frihetsmarsch från sin lilla hemstad hade han sju följeslagare. Med sitt budskap om kärlek och ickevåld lyckades han dra i gång en rörelse som fick ett av de största imperierna världen någonsin sett på fall

ZANYAR ADAMI zanyar.adami@svd.se

Läs resten av kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp

Svenska Dagbladet Publicerat 2 augusti 2006 05:30

Gadgeten innehöll ett fel